maaalit

Jag ville bara tacka er, mina älskade tweeps, för era varma ord och ert stöd genom detta! Betyder så mycket för oss! Att förlora någon så nära, så ung, så oväntat, är det hemskaste som finns och jag hoppas verkligen ALLA ni slipper detta.

Ni, som samlat till blomman och presentkortet.. Alltså.. Jag finner inga ord.. Tack! Så jävla gulligt och underbart gjort! Ni hade inte behövt det. Det räcker med att ni bara finns där, så vi kan luta oss på er. Men tack tack tack! Det skar i hjärtat när Sara var över och sa att ni led med oss. Den smärta vi känner, vill jag absolut inte att ni ska känna, för den är så jävla hemsk, den gör sååå ont! Jag vill att ni ska må bra och vara lyckliga till max! <3

Jag vill även att alla ska ta åt sig av denna olycka. Se er för vid övergångsställen! Nog för att Pernilla gjorde det, hon klev inte rakt ut, hon var nästan över.. Men! Bilisten såg inte henne, bilisten var bländad. Så snälla ni! Se till så ni, era barn, era nära och kära, verkligen har koll på bilen, så ni ser att den ser er, att den bromsar in, att den stannar. För olyckor händer så lätt.. Livet är skört.. Ta vara på det, ta vara på er!

Vi vill än en gång säga: TACK! ALLA NI är förjävla underbara!!!!!!
Ni visar alla pessimister att underbara, omtänksamma människor finns!

Ett speciellt tack till;
@m_ejde, @SuperSara77, @brosan, @Katriiinj, @moakristensen, @niklasjblixt, @Vaniljlatte, @hejfotografen, @Alpstedt, @Frdrkndrssn, @Gummiband, @Emelajsan, @Norrbysa, @Skopat, @leapox, @pierrepox, @Carin_Johansson, @tantglas, @cepeunge, @faantastiquee, @Peterharich, @annadite, @ngyori, @annagyori, @trippelN, @helenece, @dekaminska med familj.

Har jag glömt någon, och/eller stavat fel, säg till!

Jag vill även att ni som inte samlat till blomman, tar åt er, för vi är lika lyckliga över ert stöd också!
TACK! <3

Kommentera gärna så jag vet att ni har läst detta och tagit åt er! <3


/Malin och Pontus

Idag gjorde jag något, som jag egentligen inte trodde att jag skulle göra.
Nu, såhär snabbt efter allt som hänt..

Men, jag tog mig till olycksplatsen.
Platsen då allt hände. Platsen som förändrade våra liv. Platsen där du försvann.

Himlen var grå, det var kallt, allt var trist..
Många ljus hade slocknat. Efter att jag hade tänt min lykta och lagt mina blommor, tände jag upp alla dom ljus som slocknat. Det ska brinna hos dig, dygnet runt! Här hemma har jag fixat en minneshörna, där en bild på dig står bland prydnadsrosor och såklart, ljus! Så här hemma brinner det för dig hela tiden, förutom när vi sover då, såklart.

Jag kan fortfarande inte förstå att du längre inte finns bland oss. Jag hör fortfarande ditt skratt så fort det är tyst. Jag ser fortfarande dig när jag sluter mina ögon. Du finns där, varför inte här? Livet är så orättvist, fruktansvärt orättvist, och så oförutsägbart.. Du har verkligen lärt mig att man måste ta vara på den tid man får, för man vet ju inte hur lång tid man har kvar. Jag tänker sluta vara sur och inte koncentrera mig på skitsaker, det är inte värt det. För inget sådant är viktigt, bara småsaker som inte skapar mer än irritation. Utan jag ska le, skaka på huvudet och aldrig mer tänka på det. Jag tänker välja mina fighter, mycket noggrant. Jag tänker vara mer glad, mer sprallig, mer mig själv. För min skull. För din skull. Så som du var.

Älskade Pernilla. Vi saknar dig!

Staind - Something to remind you


http://www.youtube.com/watch?v=tF4gFTtyjHg


So this is it I say goodbye
To this chapter of my every changing life
And there's mistakes and the path is long
And I'm sure I'll answer for them when I'm gone
So when the day comes in the sun won't touch my face
Tell the ones who cared enough that I finally left this place
That's been so cold look at my face
All the stories it will tell I can't erase
The road is long
Just one more song
A little something to remind when I'm gone
When I'm gone
The road to hell along the way
Is paved with good intentions so they say

And some believe that no good deed
Goes unpunished in the end or so it seems
So when the day comes in the sun won't touch my face
Tell the ones who cared enough that I finally left this place
That's been so cold look at my face
All the stories it will tell I can't erase
The road is long
Just one more song
A little something to remind when I'm gone
When I'm gone
So this is it I say goodbye
To this chapter of my every changing life
And there's mistakes and the path is long
And I'm sure I'll answer for them when I'm gone

Jag kan inte sova..

Allt jag ser när jag sluter mina ögon, är henne. Hur hon ligger där och sover. För det är allt hon gör, sover. Hon reagerar inte ens, inte på någonting. Hon bara sover..

På 3 sekunder förändras ens liv föralltid. Det som nyss var glatt, starkt och lyckligt, är nu ledsamt, krossat och helt förstört.. Jag måste vara stark. Jag måste hålla en lugn fasad uppe. Jag kan inte bryta ihop, för min lilla familjs skull, jag måste vara stark. Men allt jag vill är att bryta ihop.. Jag vill bara rulla ihop mig till en boll, sitta i ett hörn och bara gråta. Skita i sömn, skita i mat, skita i precis allt! Men jag kan inte, jag får inte, jag måste vara stark.. Jag kan inte "vara ego" just nu.. Jag måste vara stark för Pontus skull, för Ellies skull, för allas skull. Alla behöver mig nu.

Det är så skönt att se på när Pontus ligger och sover. Ser så skönt ut. Allt är lugnt, tyst och stilla. Man kan nästan tro att allt är som vanilgt. Men det är en lögn. Det är inte som vanligt..

Här i mörkret, när alla sover och ingen ser, kan jag göra exakt det jag känner för.. Krypa ihop till en boll och gråta. Känna hur paniken, rädslan och sorgen ta över min kropp och göra något fruktasvärt med den.. Nu i mörkret syns det inte att jag är svag.. För jag är så fruktansvärt svag. Ostabil. Rädd..

Jag har aldrig träffat döden. Jag har inte ens tänkt på honom. Jag har aldrig stått och sett på när han kommer och hälsar på. Förrän nu. Döden finns. På riktigt. När man minst anar det, så kommer han och tar någon. Att du bara är 42 år och har en dotter på 14 år spelar ingen roll. Han kommer ändå..

Den lilla optimisten i mig, som jag inte ens visste fanns, säger "Kämpa, du klarar det, alla andra har fel!". Men jag måste vara beredd.. Jag måste vara beredd på att möta döden.. Se honom ta en familj, förstöra en familj, göra alla trasiga för resten av deras liv..

FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!!!!!!!!!!!
VARFÖR???! Varför just DU, varför just NU???!
Varför, varför, varför, varför.. En fråga utan svar.. Jag hatar sådana frågor.. Jag hatar att jag aldrig kommer få reda på varför just det skulle vara du, varför det skulle hända just nu..

Jag är helt tom. Jag vet inte vad jag känner, vad jag tänker. Jag vet inte ens om detta är verkligt. Är det det? Eller är jag i en lång och kall mardröm som jag snart kommer att vakna ur?

Nej.
Detta är på riktigt. Detta är livet.

Olyckor händer. Alltid när man sitter och läser om det tänker man "Gud vad hemskt! Undra hur dom mår, hur dom ska klara sig, vad som kommer hända sen. Skönt att min familj slipper detta". Man tänker inte ens att det kan hända en. "Det händer bara för alla andra". Nej. Det kan hända för alla, även dig.

Jag tänker på hon som körde bilen, som plötsligt blev bländad av solen, som inte såg kvinnan som nästan precis kommit över hela vägen via övergångsstället, hon som körde på en annan människa. Veta att hon kanske kommer ta ett liv. Ett liv hon inte räknade med att ta, ett liv hon inte ville ta. Hennes liv är förstört föralltid. Jag är inte arg på henne. Eller jo, det är jag. Arg för att hon kanske kommer förstöra något som gjort min familj helt, arg för att hon kanske kommer förstöra varenda högtid och födelsedag. Men. Jag vet att det var en olycka. Jag vet att hon inte kunde råför detta. Jag vet att hon mår minst lika dåligt som oss, men på hennes sätt. Hon ställer sig nog också frågan "Varför". Det kan inte vara lätt kanske ta en annan människas liv. När du inte gjort något "fel". Du är bara ute och kör, är påväg till jobbet, i din lilla bil, i rätt hastighet, för att sedan plötsligt bli bländad av solen och allt du sedan hör är pang. Känner en rejäl smäll. Ser en annan människa ligga där. Inse att "Detta är jag som gjort, detta är mitt fel". Veta att detta ska hon leva med resten av sitt liv. Se och uppleva oyckan flera gånger om, tills hon själv somnar om. Nej. Det är inte rättvist. Jag är arg, men ändå inte, inte på henne, på det sättet. För jag vet att dör en, dör båda. Hon kommer aldrig någonsin vara hel igen..

Hade jag kunnat, hade jag inte haft min egna dotter, hade jag bytt plats med dig. Din dotter behöver dig. Din familj behöver dig. Men jag kan inte byta plats med dig. Allt jag kan är att hjälpa till så mycket som det bara går om det skulle vara så att du inte vaknar igen. Lära henne det du inte hann, hjälpa henne med det du inte hann, se henne växa upp.. Din plats går aldrig att ersätta med någon annan.. Men jag lovar dig att göra precis allt jag kan, för att få henne att känna sig lite hel, utan dig..

Allt är så meninglöst. Jag kan inte göra något, säga något, för att detta ska fixa sig, bli som vanligt. Allt jag kan göra är att stå där och se hur du sover. Hålla din hand. Stryka din kind. Prata med dig. I hopp om att du hör mig, hör alla oss, och hitta din väg tillbaka..

Jag sluter mina ögon.
Jag ser dig, ser dig stå där och le. Jag hör dig, hör dig skratta.


Jag saknar dig. Vakna, jag behöver dig! Vi alla behöver dig.. Vakna, snälla vakna..

Ellie är redan 3 veckor, tiden går så jäkla fort!

Dessa 3 veckor som gått, har gått hur bra som helst. Ellie sover, äter och bajsar som hon ska. När vi var på BVC i måndags hade hon gått upp nästan 300 gram sedan förra besöket som var en vecka innan. Imorgon ska vi dit igen och då får vi se hur mycket hon har gått upp under denna vecka. :) Hon är inte så svår att förstå sig på faktiskt. Inte för mig iaf. Jag kan hennes signaler rätt bra. Visst, ibland förstår jag inte riktigt vad hon vill, men jag tror hon knappt själv vet vad hon vill ibland. :p Hon är en väldig mammagris, men det var tydligen vanligt sa dom. Hon vägrar dock åka vagn, hon skriker som en galning tills du tar upp henne. Det är rätt jobbigt faktiskt. Hon kan åka vagn om hon sover djupt för då märker hon ju inte att hon åker vagn. :p Men sover hon lätt och du lägger ner henne i vagnen, vaknar hon och skriker för kung och fosterland. Så får nästan alltid bära henne i bärselet. Tur att vi har en sådan! Guld värt! När hon kommer upp i den tystnar hon direkt och sedan somnar. Hon sover tills du lyfter ur henne. Dock tar det som fan på ryggen och gå och bära på henne.. Tur att hon bara väger runt 4 kg, än så länge.. Hon ligger heller inte i sin säng eller vagga. Hon ska sova hos mig, gärna tätt intill mig. Det vill inte jag, försöker få henne att sova på sin kudde en liten bit bort från mig. Inte alltid det går. Då brukar jag lägga henne så hennes fötter iaf nuddar mig, då känner hon min närhet lite grann iaf och det brukar funka. Ibland. Om jag har tur. :p Som sagt, mammagris. ;)

Vi har haft fullt upp varje dag sedan vi kom hem från BB. Mycket besök, sedan har vi varit varit iväg också. Försöker göra saker så man inte bara sitter hemma hela tiden. Sedan vill jag ju umgås med mina vänner. Tycker jag har lyckats bra. T ex i torsdags, så var jag och Ellie med Sebbe, Moa och Niklas hela dagen. Först var det lunch med Sara och Sebbe. Sedan gick jag och Sebbe och fikade med Moa och Niklas i ett par timmar, innan vi gick vidare hem till dom. Gick hemifrån 11, kom hem 9 på kvällen. Ellie skötte sig väldigt bra. För en gångs skull sov hon i vagnen under lunchen så jag kunde äta ifred. Under fikat och besöket hos Moa och Niklas fick hon sitta/ligga i famnen. Men hon skrek inte eller bråkade, och det är ju huvudsaken.

Det är helt sjukt hur livet kan ändras "bara sådär". Ens prioriteringar ändras, ens tankar och syn på saker förändras, allt förändras! Men det är inte alls negativt. Livet känns mer underbart, betydelsefullt. Man har fått det finaste i världen, ett barn.

Jag var så nervös innan. Hur skulle jag klara av detta, hur ska jag förstå hur man tar hand om henne, förstå vad hon vill? Men. Jag bara vet det. Men hon är inte så svårt att förstå sig på. Dessa 3 veckor har gått galant. Hon skriker inte, hon bråkar inte. Gråter hon är det lätt att få tyst på henne. Iaf för mig. Hon har haft några bråkdagar. Vägrar sova, ska ha bröstet nästan hela tiden och bara bäras runt på. Helst av mig. Men det har väl varit.. 3 dagar kanske? Hon vägrade sova natten till igår och hela gårdagen var hon vaken. Men inatt sov hon som en stock. Hon pep till en gång, då skulle jag ge henne bröstet, men då somnade hon om direkt. :p Hon sov från 10 igårkväll till 5 imorse. Skönt för mig att få sova lite. Natten innan blev det ju ingen sömn. :p Även hela dagen idag har hon sovit. Hon sover nu med, annars skulle jag inte kunna blogga. ;) Har kunnat julpynta hela lägenheten. Mamma kom även över en sväng och hjälpte mig. Så nu är det mysigt här hemma. Julstäming. :D


Nej, dags att mysa med familjen! Tjohejs. :-*

Vår bebis har äntligen kommit! Fredagen den 4e november, klockan 21.43, ploppade min och Pontus efterlängtade lilla bebis ut. Det blev en flicka på 50 cm och 3460 gram. Världens finaste tjej!

Jag tänkte nu skriva hur min förlossningen gick till och hur jag hade det.
För er nyfikna. ;)


Torsdagen den 3e november var vi på rutinkontroll på förlossningen. Vi hade fått springa upp och ner nästan varje dag på kontroller eftersom vår bebis hade slutat röra på sig i magen. Vi gjorde kurva varje gång, och ultraljud stup i kvarten. Dom kunde inte hitta något fel, någon förklaring på varför bebisen inte rörde på sig. Den låg bra i magen, alla värden var bra, fostervatten fanns det massor av. "Vi vet inte" fick vi alltid som svar på förlossningen när vi frågade "Varför rör bebisen inte på sig?". Blev rätt frustrerande och tog på psyket. Det gick så långt så jag bröt ihop på förlossningen. Jag storgrät och sa att jag orkade inte detta mer. Jag orkade inte vara orolig varje minut, varje timma, varje dag över detta. Minskade/inga fosterrörelser var direkt ingenting bra. Farligt rättare sagt.

På torsdagen när vi var uppe träffade vi en bra läkare (vi hade fått skäll av en tidigare...) som vi träffat förut och han tog mig på allvar. Han sa att vi inte skulle vänta längre, eftersom jag blev mer och mer orolig och ledsen över dom minskade fosterrörelserna. Till slut skulle jag inte orka med en förlossning om det fortsatte såhär. Han undersökte mig och sa att jag var öppen 2 cm (du ska vara öppen 4 cm för att få stanna kvar), men vi beslutade att lägga in mig. Dom skulle försöka hjälpa mig på traven för att få igång förlossningen. Tack gode gud för det.

Klockan 12 fick jag mitt första piller som skulle göra så livmodern började jobba. Jag skulle få sammandragningar och förhoppningsvis öppna mig mer. Var 4de timma fick jag ett nytt piller och under tiden fick jag och Pontus göra vad vi ville. Vi fikade bland annat med Moa och Niklas nere i cafeterian, samt var på promenad hem för att mata katterna. Torsdagen gav inte så mycket. Klockan 8 på kvällen fick jag mitt sista piller för kvällen. Efter det stannade vi kvar på rummet som vi fått, förlossningsrum nummer 4, och låg och glodde på Bones. Dom hade rullat in en extrasäng i rummet, så Pontus kunde få sova kvar. Vilket var mycket skönt! Vid 10 fick jag sömntabletter som skulle hjälpa mig sova lugnt under natten, vilket jag gjorde, jag sov som en stock! Haha. :)

På fredagen kom doktorn in vid halv 10 och undersökte mig. Jag tror inte det hade blivit någon förändring, så dom satte in någon typ av ballong upp mellan benen och fyllde den med vatten. När den ramlade ut, skulle man snabbt in och ta hål på hinnorna så vattnet gick. Om det inte gick av sig själv då.

Lite senare kom mamma och hälsade på. Hon tittade vilket rum vi hade fått, så hon skulle ha koll när vi ringde henne för att säga att det var dags. Mamma skulle vara med på förlossningen, ett "krav" från mig. Vet inte varför jag ville ha mamma med, jag ville bara det. Vid 12 ramlade den så kallade ballongen ut och barnmorskan som jobbade just då, Sara hette hon, kom snabbt in och tog hål på hinnorna. Det var lite trångt och bökigt, men hon lyckades ta hål på hinnorna och vattnet rann. Fyfan, kändes som om jag kissade på mig. :p "Gå igång värkarna, rör på dig" fick vi som "order". Så jag och Pontus gick runt runt runt på sjukhuset. Upp och ner för trapporna. Tror nog han tyckte det var lite jobbigt att promenera runt med mig där. Men vi fick ju motion. ;)

Vi är ute och tar luft.

Klockan 3 hade mina värkar fortfarande inte kommit igång, så då fick dom sätta dropp på mig. Var 20de minut skulle dosen höjas, så var 20de minut kom dom och pillade på droppet och såg till så jag fick i mig mer och mer. Värkarna kom och började göra ondare och ondare. Fyfan alltså. Dropp vill jag inte ha igen! :p Jag klarade inte av att ligga ner i sängen, så stod upp hela tiden. Jag försökte också gå så länge som möjligt utan någon form smärtlindring. Min lösning var att gråta mig igenom varje värk. Konstigt nog hjälpte det faktiskt. Dock tyckte Pontus det var jobbigt att stå och hålla i mig under varje värk, se mig kämpa och ha ont. Framförallt att se mig gråta. Han började nästan själv gråta av att se mig, men bet ihop. Han var tvungen att vara den starka och stöttande personen i detta. Pusha mig igenom det jobbiga. Klockan tickade på och var väl runt 5 kanske, och en ny barnmorska kom in och kollade till mig. Alexandra hette hon och var världens bästa! Hon upptäckte att bebisen hjärtslag gick ner drastiskt under varje värk jag fick. Hon var tvungen att stänga av droppen och tvinga mig till att ligga ner. Dom var tvungen att göra en kurva igen, med mig liggandes ner, utan dropp. Hjärtslagen gick upp igen och mina värkar gjorde inte lika ont. Jag kände mina egna värkar, mina naturliga värkar, och dom gjorde fan inte lika ont. Verkligen inte lika ont! :p Dom väntade en stund med att slå på droppen igen, för att se om jag kanske kom igång av mig själv. Tror ni jag gjorde det? Nepp. Värkarna kom längre och längre ifrån varandra och dom var tvungna att slå på droppen igen.

Barnmorskan var orolig för bebisens hjärtslag, så dom satte fast en elektrod på bebisens huvud som kopplades till CTG-maskinen för att vi ständigt skulle ha koll på hjärtljuden (annars kollade man bara hjärtljuden då och då). Jag fick även en morfinspruta i rumpan. Jag orkade inte ha lika ont längre, och morfinet skulle hjälpa lite med att ta bort det ondaste. Dock tyckte jag inte att den hjälpte alls, för jag märkte ingen skillnad. Jag fick även lustgasen påslagen. Jag har tagit lustgas förut, så visste exakt hur "borta i huvudet" man skulle bli. Jäklar var skönt det var, haha! ^^ Jag sa åt Pontus att ringa mamma och be henne komma upp. Nu var det lika bra att hon kom upp och stannade kvar, för någongång skulle ju vår bebis ploppa ut. Mamma kom upp strax efter 7. Hon blev irriterad på mig, eller ja irriterad och irriterad. Hon gillade inte att jag stod upp. Vilket man iofs förstår. Jag hade en slang från handen till droppen. En slang från min lilla "smula" till CTG-maskinen. Och en slang från munnen till väggen (lustgasen). Hon trodde jag skulle trassla in mig och rycka i alla slangar under en värk eftersom jag inte var så stabil på fötterna då. Men jag stod faktiskt lutad över en såndär "gåstol" eller vad det nu heter. Och den höll jag hårt i handtagen när jag fick en värk. Så jag ramlade faktiskt aldrig. ;)

Morfinnissen. ;)

Strax innan 8 kom barnmorskan in igen och ville känna på mig igen. Jag la mig i sängen och hon undersökte mig. Jag hade bara öppnats 3 ynka cm. Suck. Men vi visste ju att det kunde ta tid när man inte riktigt var mogen själv och fick hjälp. Så det var bara att kämpa på. Pontus ringde sina föräldrar för att be dom gå hem till oss och mata katterna. Men dom satt tydligen på Josefs, en pub, och drack. "Skitsamma, jag går hem själv" sa Pontus. Det var ju okej, eftersom jag bara var öppen 3 cm så var inte förlossningen långt gången. Mamma fick ta över och vara den som klappade mig på axeln och pushade mig genom varje värk. Dock gjorde hon fel. Hon försökte hålla i mig under varje värk. Jag hade inte rest mig från sängen, så låg och slingrade mig i sängen under varje värk. Och när hon höll i mig, gjorde det bara ondare. Jag viftade med händerna och röt att hon skulle släppa mig. Men ändå gjorde hon om det, om och om igen, för varje ny värk. Till slut blev jag så arg så jag smällde till hennes hand och skrek "SLÄPP MIG!". Hon hajade vinken. ;) Så hon släppte greppet.

Nu började det göra jävligt ont. För varje värk, skrek jag. Vilken jävla smärta alltså! Barnmorskan kom in och kollade läget i samma veva som jag börjat skrika. Hon kanske hörde mig utifrån, vem vet. :p Jag frågade hur mycket öppen man var tvungen att vara för att få ryggmärgsbedövning. 5 cm svarade hon. "Känn igen och kolla om det hänt något, jag orkar inte ha ont mer! Jag vet att jag sa att jag ville skippa allt sånt, men nu gör det för ont!". Hon nickade och sa åt mig att gå och kissa först. När du väl fått bedövningen kunde du ju inte direkt resa på dig så. Hon gick ut en sväng ur rummet, varför vet jag inte, men hon gjorde det iaf. I samma veva kom Pontus tillbaka och blev nog lite.. förvånad över mitt beteende under värkarna. När han gick pep jag mest att det gjorde ont. Nu när han kom tillbaka skrek jag under värkarna. Det hade ju bara gått 40 minuter sedan han gick..

Barnmorskan kom in igen. Hon tittade på mig och frågade "Malin, krystar du?" "Jag vet inte!" svarade jag mellan värkarna. "Du ska nog inte gå och kissa, jag måste känna på dig först" sa hon och undersökte mig igen. Hon tittade upp och såg jäkligt förvånad ut. "Malin, du är öppen 8-9 cm. Du har bara en liten kant kvar." "Vad gör vi med den då?" pep jag. Hon såg ännu mer förvånad ut nu. "Det var inget, den är borta nu". Jag hade alltså öppnat mig 7 cm på 45 minuter. Vanligtvis som förstföderska brukar det vara 1 cm i timman. Men inte i mitt fall. Skönt. :p

Där Pontus har fingrarna är 3 cm, största hålet 10 cm. ;)

Nu var det dags för oss att få barn. Hon tryckte på en knapp och en undersköterska kom in och hjälpte henne. Dom plockade bort den nedersta delen av sängen. Jag la mig på sidan och fick sätta upp ena benet i en sånhär.. Ja, vad heter det? Ni som vet hur en gynstol ser ut, dom fällde iaf upp en sådan "benhållare" för mig att lägga benet i. Jag har ingen aning om hur ofta krystvärkarna kom, tror det var varannan minut eller så. Men helvete vad ont dom gjorde, och att hjälpa till och krysta gjorde inte direkt så dom gjorde mindre ont.. :p Jag vet att jag halvskrek på Pontus, "Hur länge var du borta egentligen?!". "Jag var inte borta länge gumman" fick jag som svar, dom gångerna jag frågade honom samma fråga om och om igen. I mitt huvud var det svårt att förstå vad som hade hänt, vad som hände nu. "Bräckte jag Johanna?" frågade jag barnmorskan. Johanna hade öppnat sig 4 cm på en timma. "Skitsamma, jag säger att jag bräckte Johanna!". Efter en stund, matte är inte det lättaste under värkar, skrek jag ut "Jag bräckte Johanna!". Då insåg jag att mina 7 cm på 45 minuter, var snabbare än Johannas 4 cm på en timma. Haha, som sagt, matte är inte lätt när man har värkar. ;) Jag vet också att jag skrek ut att jag aldrig mer skulle ha sex. Haha. Ni förstår varför va? ;)

Efter en stunds krystande, la dom mig på rygg istället för sidan. Dom fällde upp den andra "benhållaren" och jag fick lägga upp andra benet också. Jag tror inte jag tog i tillräckligt bra. Det var inte det lättaste alltså. Du ska trycka på som om du ska bajsa, bokstavligen. Dom sa även det till mig, "Tryck som om du ska bajsa!". Barnmorskan tog fram en handduk och sa "Malin, nu ska vi ha dragkramp. Under värken dra allt du kan i handduken, så drar jag med". Det hjälpte nog till en hel del. För jag tog i som fan när vi hade dragkramp. :p Dom sa även åt mig att hålla andan och krysta på ännu mer varje värk. Jag skrek ju under varje värk, men det gjorde det bara sämre. Min kraft kom ut i skriken, istället för i själva krystandet. Jag gjorde mitt bästa för att inte skrika under varje värk, men det var inte lätt. Jag lyckades inte alltid. Pontus berättade att under varje krystning, blev jag blå ansiktet och ner under bröstet. Såg tydligen rätt sjukt ut. No shit.. ;) Mamma och undersköterskan turades om att lägga blöta handdukar på mitt huvud medan Pontus höll mig i handen. Pontus viskade att jag var jätteduktig och att han älskade mig. Mamma sa även hon att jag var jätteduktig.

Klockan blev halv 10, jag hade nu krystat i 45 minuter, och det blev dags för skiftbyte. Vi skulle få en ny barnmorska, nu hette hon Johanna. En finsk, äldre dam. Alexandra försökte mota bort Johanna, hon ville ju hjälpa mig få ut bebisen. Men nejdå, nya barnmorskan skulle ta över. Hon ville inte ha dragkamp. Hon fällde upp två handtag och sa åt mig att dra i dom under varje värk. Jag tyckte inte det hjälpte mig lika bra, men det funkade. "Nu är det nära! Nu ser vi bebisens huvud! Ta i en sista gång!". Jag tog i som fan, men värken tog slut och bebisens huvud fastnade. Det gjorde ont. "Vi vet att det gör ont nu, vi vet att det spänner, men vila och vänta på nästa värk". Eftersom det spände så jäkligt, kände jag knappt när jag fick nästa värk. Vet att jag tänkte för mig själv "Äh, jag tror jag har en värk nu, jag krystar!". Och jag tog i, allt vad jag hade, och ut kom en bebis. Direkt efter bebisen ploppade ut, försvann all smärta. Trodde inte det skulle vara så, men så var det.

Här vilar jag mellan krystningarna. Ser ni hur ont jag har?

Dom slängde upp bebisen på brösten och det första jag säger är "VAD BLEV DET?!". "Det kan pappa få titta". Pontus lyfte på benen. Han var väldigt nervös. Vad var det han såg. Pungkulor eller blygläppar? "Det blev en flicka!" YEEEEEEEEES! tänkte jag för mig själv. Precis det jag ville ha! Inte för att jag skulle blivit mindre glad över en kille, men jag ville verkligen ha en tjej. I 9 månader hade jag gått runt och trott att det var en kille, så fick jag en tjej. Helt oroligt! Jag ville bara störtböla. Sådan orolig känsla. Jag hade fått en flicka, en söt liten flicka som låg på bröstet på mig. Kärlek vid första ögonkastet. I samma ögonblick kissade hon ner mig. Men det förstörde inte ögonblicket. ;) Det var underbart ändå!

Här har dom precis slängt upp henne. <3

Pontus håller sin dotter för första gången. :) <3

Pontus klippte navelsträngen och mamma tog kort. Ett dåligt kort. :P Man ser bara en hand som klipper navelsträngen. Inte alls att det är Pontus. :P Aja, vi fick ju ett kort på det iaf. ;) Dom torkade av mig och la mig på sidan. Jag skulle börja amma henne. Hon förstod snabbt hur hon skulle göra och sög tag. Mamma, som hållit sig i bakgrunden nästan hela förlossningen, sa att hon skulle gå för att vi skulle få vara ensamma.




Efter ca 2 timmar kom dom in med grattisfikat och vägde och mätte henne. Hon var 50 cm lång och vägde 3460 gram. Huvudomfånget var 34 cm. Finaste tjejen.

Jag fick nu för första gången resa på mig. Dom kollade först blodtrycket och det var bra, så då fick jag äntligen resa på mig och sträcka på mig. Gud vad skönt det var att äntligen få resa på sig. Och vad pigg jag var. Jag sprang runt och borstade håret och flätade om det. Jag var ju inte så snygg i håret om man säger så.. Haha.

Dom kom in med en rullstol och förflyttade oss till BB. Jag ville gå, men fick sitta i rullstolen ändå. :p I famnen höll jag Ellie och Pontus bar på vår packning. Klockan var 2 när vi kom till BB och vi fick ett dubbelrum, score! Jag ammade Ellie till 5, sedan somnade vi alla.

Hur vi kom på namnet är rätt roligt. Vi hade Leah och Isa som namn. Isa som favorit. När hon kom ut frågade vi oss själva "Är det en Leah eller Isa? Leah isf". När du fått barn, får du och bebisen ett band runt armen med ett gemensamt nummer så dom ser att ni hör ihop. Vi fick 3773. ELLE upp och ner. "Ellie! Ellie Pontus!" utbrast jag rätt snabbt efter förlossningen och där hade vi vårt namn. Vi hade pratat om Ellie för länge sen, men släppt det rätt fort. Men det blev en Ellie. Var ju menat, annars skulle vi inte fått det numret! ;)

Ser ni? :D

Vi låg på BB till söndagen, sedan åkte vi hem. Sedan vi kommit hem har allt fungerat jättebra. Ellie sover och äter som hon ska. Skriker väldigt sällan. Om hon gör det är det lätt att få tyst på henne. Hon gillar dock inte att åka vagn, så du får bära på henne. Tur att vi både har bärsele och sjal. ;) I måndags var vi hos BVC för att mäta och väga henne. Hon är nu 51,5 cm lång och väger 3595 gram. Ett bra tecken på att min mjölk är bra. ;) Men nog har jag mjölk alltid. Som jag läcker.. Haha! Ursäkta. ;)

Jag tror jag har fått med allt. Är det något ni undrar över, och/eller vill att jag ska lägga till, kommentera! :)


Nu ska jag återgå till mitt familjeliv. <3

Nu är det inte alls långt kvar. Bara några dagar..

Vi har spenderat mycket tid på förlossningen dom senaste 2 veckorna. Bebisens rörelser har upphört helt. Så vi är uppe på regelbunden kontroll på förlossningen så dom kollar att bebis mår bra, vilket den gör. Dom upptäckte även att bebisen är 20% större för sin vecka. Det vill säga, den är antagligen äldre än vad man tidigare sagt. Så nu kan den ploppa ut när som helst. Läskigt! Men konstigt nog är jag inte ett dugg nervös. Jag vet att hela mitt liv kommer att ändras, men ändå så är jag lugn. Så skönt. Men det kanske ändras när man väl ligger på förlossningen.

Har varit hos Johanna några gånger nu och träffat henne och Freddes lilla Sanna. Hon är så söt så. Jag hoppas också min är lika liten och söt. Hoppas inte på en stor bebis, jag vill ha en liten bebis. ;) Men dom tror jag har en stor bebis magen, med tanke på att den är 20% förstor. Men dom kan ju mäta fel också. Vi får se. Tiden ger svar.




Vi har även haft Alex och hennes lilla Nellie över. Dom sov över från fredag till lördag. Nellie fick inviga lite av våra bebissaker. Vagnen, babysittern och vaggan. Så jag fick dra runt lite på Nellie i vår vagn. Kändes skumt att gå med vagn. Men det kändes inte mer än så. Kopplar nog inte eftersom det inte var min bebis som låg i vagnen. Sedan är Nellie snart 5 månader, så hon är ju "stor". ^^ Passade på Nellie under natten så Alex fick sova i fred. Inte för att hon bad mig, men jag tänkte vara lite snäll. Hon hade inte fått sova på ett par nätter för Nellie hade sovstrejkat. Så Alex fick sova en hel natt, tror hon var rätt nöjd med det. ;)

Idag lyckades jag med en mindre bra sak. Jag var jävligt klantig. Ja jag vet, inget ovanligt att jag är klantig. Men jag lyckades med en sak jag inte gjort tidigare (konstigt nog). Jag hade sönder min iPhone.. Jag skulle precis gå upp till Moa och Niklas, och precis utanför deras port tappade jag mobilen i marken. Det har jag gjort flera gånger förut och det har inte varit något speciellt med det. Men nu sprack hela jäkla displayen. Jag suckade bara och gick upp till dom. I vanliga fall skulle jag blivit rosenrasande och svurit som en galning. Men jag suckade bara. Skönt ändå, inte kul att vara sur/arg liksom. Det löser sig ju. Ska kolla upp vad en lokal affär tar för att byta display, annars får jag ringa försäkringsbolaget. Om dom vill ta på sig det, vilket jag hoppas. Vi har ju drulletillägg så.

Det var direkt inte den extrautgiften jag behövde just nu. Med tanke på att jag ska betala håret på 4000. Detta är ju 1500 till. Och vi ska bli föräldrar vilken dag som helst. Plus att jag får dålig lön denna månad. Suck. Har några tusen undanlagda, så vi får se hur mycket jag kan/vill ta av dom. Surt och spräcka dom liksom. Pontus har iofs också lite undanlagt så kanske kan låna av honom. Jag ringde mamma och sa "Jag vet vad jag önskar mig i födelsedagspresent nu. Jag kraschade just mobilen så jag behöver pengar att laga den för". Haha, kom ju lägligt. :p Fyller ju den 2:a november. 10 dagar kvar. Shit. Jag hinner nog bli mamma innan jag fyller 23. Spolar man tillbaka tiden ett år hade jag inte trott att mitt liv skulle se ut såhär efter ett år. Men jag gillar det. Ska bli spännande detta.

Det känns dock jättekonsigt att inte jobba. Slutade jobba i torsdags. Går på mammaledighet på måndag. Jag klättrar redan på väggarna. Haha. Jag försöker hålla mig så sysselsatt som möjligt. Orkar inte sitta hemma och bara glo tv. Det spyr jag på. Som tur är har jag haft dagarna fullplanerade. Idag har jag kikat på ny bil med mamma och Anders. Sedan var jag somsagt hos Moa och Niklas från 2 till 6. Några från Twitter kom förbi och fikade, även min karl var med. Sedan åkte jag och Pontus vidare till Johanna en sväng. Hämtade sömntabletter av henne. Hon fick dom innan hon födde, för hon skulle kunna sova om nätterna. Hon hade en hemsk foglossning som plågade henne. Hon hann dock bara använda någon, för sedan gick ju vattnet. ;) Jag tänkte ta någon dag nu så jag kan få sova ut en hel natt. Har problem med att sova, vaknar hela tiden. Vrider och vänder mig. Har haft så till och från, gravid eller inte. Så vill kunna sova och vara utvilad till förlossningen när den väl är dags.

Igår vid 21.00 smsade jag med Johanna, som hade gått över tiden med 8 dagar. Mitt under smskonversationen skriver hon att hon tror att sin slempropp hade gått precis. Men hon var inte riktigt säker, för den var inte brunaktig. Jag svarade att den är nog inte det alla gånger. Så skrev jag även att för min kusin hade slemproppen gått, sedan kom vattnet strax därefter. 5 minuter senare får jag ett sms: "Vattnet gick precis". Dom åkte upp till förlossningen direkt, hon skulle höra av sig om dom fick åka hem. Hörde jag inget, blev dom inlagda. Du får ändå inte ha på mobilen på förlossningen i Eskilstuna, för den ligger på samma våning som operationen osv, har jag för mig att det var.. Hela natten har jag drömt om Johanna och hennes förlossning. Jag har vaknat ett antal gånger för att kika på mobilen ifall någon skickat sms. Men inget hade hände. Vid 6 kunde jag inte sova längre, och skickade ett sms till Johanna där jag skrev att jag tänkte på henne. Vid kvart över 6 kommer ett mms. Dom hade fått en dotter kl 01.21 inatt. JAG VISSTE DET! ;D Kände på mig att dom skulle få en dotter. :) Och jävlar vad snabbt det måste gått för dom. Vid 9 gick vattnet, tjugo över 1 var hon ute. Skönt ändå, slippa ligga och ha ont i flera flera flera timmar. Har dock inte hört något av henne idag, men hon har ju fullt upp med lilla tösen. :) Antar att dom är bra lyckliga nu!

SÅ... GRATTIS TILL DOTTERN! <3


En annan har 33 dagar kvar, sedan är det min tur, säger dom. Dock tror jag inte vår bebis kommer hålla tiden. Jag tror också att jag kommer gå över. Har jag tur slipper jag det, och har jag ännu mer tur kommer den innan. Jag ligger över min kurva, så bebis kanske är äldre än vad vi tror att den är. Så då kanske den bestämmer sig för att ploppa ut tidigare. Den är iaf fixerad och startklar, så det är ju bara att vänta..

Jag hatar att vänta! :p


Just nu sitter jag på Pontus kontor och väntar att klockan ska bli 5. Då är det dags för jobb. Torsdagen den 27e har jag skrivit in som min sista arbetsdag, efter det blir det bara att sitta hemma och vänta. Eller ja, jag tänker inte sitta hemma och vänta, då går det fan segt.. :P Den senaste tiden har jag varit väldigt aktiv. Jag har umgåts väldigt mycket med Moa och hennes karl. Sedan har jag varit på Tweetup (folk från Twitter träffas och umgås/käkar) och hittat på andra saker. Jag orkar inte sitta hemma om dagarna, jag är så trött på det. Det enda man kan göra är ju städa, tvätta eller typ sitta framför tvn eller datorn. Det har jag gjort alldeles för mycket. Det blir väldigt ofta fika på stan, och det märks på kontot. Haha! Från att aldrig spendera pengar, försvinner det nu en hel del på fika och mat på stan. :P Inte bra. Med tanke på att min lön kommer dras ner nu, när jag inte jobbar lika mycket. Så jag måste verkligen hålla i pengarna. Det är inte så bra för min plånbok att det är Strängnäs Marknad på lördag.. xD Då kommer det också gå åt pengar. ;p

Och på måndag kommer det försvinna 4000 från mitt konto. På en sak som jag tänker unna mig själv. Jag ska fixa håret. Det ska klippas och sättas i löshår. Woho! Dom ska sätta i ca 100 kreatinslingor på mig. Hoppas jag passar i långt hår, har ju inte haft det på flera år. Jag hade alltid långt hår som liten, sedan hade jag i löshår när jag tog studenten. Men det hade jag inte alls i länge, plus att man såg verkligen att det var löshår. Detta kommer bli snyggt, och se äkta ut, eftersom det är professionellt gjort. Ingen i min familj vet om det, förutom min låtsaspappa. Jag ringde och frågade om jag kunde låna det av honom, så slapp jag ta av mina sparpengar ifall det nu skulle bli strul med mammapenningen i början, eller om man måste akuthandla något till bebis. Jag varken tror eller hoppas det, men alltid lika bra att vara på den säkra sidan. Ja.. Jag längtar till måndag! :) Halv 1 smäller det! Håll tummarna för att det ska bli bra! Mitt hår har blivit så torrt och fult sedan jag blev gravid. Jag har inte tappat hår, men det har däremot gått av eftersom det varit så torrt. Dom trodde inte att löshåret skulle släppa under förlossingen, eftersom jag inte tappat hår innan. Däremot så kunde det släppa lite när jag ammade. Men då skulle jag bara komma tillbaka så fick dom sätta tillbaka dom slingorna som lossnade isf. Och det känns ju bra att man har den säkerheten. Vill inte slänga 4000 i sjön liksom. Det kan ju vissa tycker jag gör ändå, men iaf.. :p

Om 20 minuter ska jag resa på röven och gå till jobbet. Jobbet är bara några minuter bort, eftersom Pontus och hans pappa har kontoret på stan. Rätt skönt att vara här. Jag är stammis här. Jag borde nästan få ett eget kontor. ;) Det finns ju ett ledigt, så varför inte. ;D Haha. Nej, men jag och Pontus har våra planer på vad jag kanske kommer göra i framtiden. ;) Jag skojade med Pontus imorse och sa att jag kan bli en bebismaskin, och fick svaret "Ja, vi vet ju inte om vi vill ha nästa på en gång". Då kontrade jag med "Eller så slår jag ihop benen föralltid!" ;D Man får se vad som händer i framtiden. Man vet aldrig. Det löser sig.


Nej, snart dags att gå till jobbet. Tjohejs. :-*

Yes, sedan igår natt har jag haft karlfritt. Dock ofrivilligt. ;)

Pontus är på något mäklargrejs i Skottland, så jag får vara hemma själv. Mamma och Anders åkte bort samtidigt dom med. Kul att alla lämnar en höggravid kvinna ensam i flera dagar. ;) Tror dock inte det skulle hända något så. Bebis har aldrig visat några tecken på att h*n vill ut eller mår dåligt så.. Det är lugnt va! ;)

Igår jobbade jag till halv 5, sedan åkte jag hem till Moa. Hon, jag och Niklas, hennes karl, skulle ha film och myskväll. Mycket lyckad kväll. Pizza, godis och tv. Dock lyckades jag och Moa hyra någon konstig film som ingen förstod någonting av.. Så vi fick stänga av. Haha! Men det gick ju bra saker på tvn, sedan satt vi mest och snackade, så att filmen sög gjorde mig ingenting. :) Jag hade så trevlig så! Vid 10 åkte jag hem, för då höll jag på att somna på golvet haha. Sedan var katterna tvugna att få mat. Var rätt populär när jag kom hem kan jag ju säga. ;) Dock har dom sovstrejkat sedan Pontus åkte.. Igår och inatt har dom inte kunnat legat still, bråkat med varandra och gått runt och skrikit/pipit. Dom är inte vana att någon av oss är borta. Hoppas dock jag får sova inatt, annars lär jag väl bara sova när Pontus kommit hem imorgon. Vill ju vara lite social och höra om hans resa. ;)

Just nu håller jag på att tvätta upp alla bebiskläder. Jag har ändå inget för mig så varför inte liksom. Tog även vår lilla lilla tvätthög och tvättade den med. Så måste jag gå och handla, kattmaten är slut. Sedan annat småplock. Ville även åka till Jysk och köpa en byrå, men erbjudandet har slutat på den, så nu är den dubbelt så dyr. Då blir det inget med det.

Suttit på Tradera och handlat lite. Har vunnit en auktion på ett klädset och en bröstpump. Den ena säljaren har inte hört av sig, fast jag mailat. :S Har inte varan kommit imorgon får jag maila och fråga om hon ens postat den.. Tycker det är dåligt att man inte hör av sig, men alla resonerar ju inte som jag.. Och alla andra jag handlat av tidigare.. Men men. Måste även ringa 3 och höra om mitt andra abb ens är uppsagt? Jag ringde och sa upp det i april, men det är fortfarande med på fakturorna. Dock är det bara 69:- men ändå. Så måste jag också ringa försäkringskassan och höra hur det blir med min mammaersättning. Dom kan ju med strula.. Usch, jag hatar att ringa. Det finns inget värre. Men måste man, så måste man..

Nej, ska ner i tvättstugan nu. Tjohejs. :-*

Jag har knappt bjudit på några bilder tillhörande graviditeten, så jag tänkte bjuda på det nu när jag ändå inte har något att göra så. Hehe.




Här kommer det några bilder! Varsågod!

Bilbarnstolen

Barnvagnen Emmaljunga Nitro City

Jaha, då var man inne i vecka 30 i graviditeten. Tiden går fort.

Jag bara jobbar och jobbar. Mycket semester nu under sommaren så då får ju jag jobba när alla andra är lediga, men det är ju bra. Jag behöver ju pengarna sedan försöker jag jobba upp mammapenningen. Tror försäkringskassan håller på att räkna på min ersättning just nu. Dock kanske inte a-kassan skulle räknas med.. Men då blir jag sur, det är ju fan inkomst det med. Inte för jag får så mycket av dom, någon 1000lapp här och var, men ändå, pengar! Nåja, vi får väl se vad dom säger.. Vi får hoppas på det bästa helt enkelt.

Vi har fått barnvagnen nu, den kom förra veckan. Vi fick även en vagga av mamma och Anders. En vit, söt, till sovrummet. Spjälsängen hade vi redan. Bilbarnstol har vi också, lite kläder.. Ja, det är småsaker kvar, men vi har ju 10 veckor på oss att handla. Det hinner vi lätt. :)

Dock kan jag inte påstå att allt går som jag vill. Finns lite som jag måste.. Fixa, innan bebis kommer. Alla dagar är jag inte på topp. Känner mig ledsen och besviken på vissa saker, och vissa om man säger så. Vissa verkar inte märka vad dom gör mot andra människor, människor som dom kallar sina vänner.. Men det är det minsta jag har att oroa mig och vara ledsen över, viktigare saker. Men det ska jag ta itu med. Jag lovar. Skönt att jag har Pontus att prata med och luta på, han är guld värd! <3

Nej, nu kommer Mysa här och spinner och buffar, det betyder att det är sängdags. Har heldag imorgon och torsdag, sedan kommer chefen hem från sin semester. Då tror jag inte någon mer kommer vara borta, om det inte dyker upp något då, eller om någon blir sjuk. Dock tar heldagar på kroppen nu, och större blir jag ju. Men det får man ta. ;)

Nej, sovdags! Natti. :-*