maaalit

Idag gjorde jag något, som jag egentligen inte trodde att jag skulle göra.
Nu, såhär snabbt efter allt som hänt..

Men, jag tog mig till olycksplatsen.
Platsen då allt hände. Platsen som förändrade våra liv. Platsen där du försvann.

Himlen var grå, det var kallt, allt var trist..
Många ljus hade slocknat. Efter att jag hade tänt min lykta och lagt mina blommor, tände jag upp alla dom ljus som slocknat. Det ska brinna hos dig, dygnet runt! Här hemma har jag fixat en minneshörna, där en bild på dig står bland prydnadsrosor och såklart, ljus! Så här hemma brinner det för dig hela tiden, förutom när vi sover då, såklart.

Jag kan fortfarande inte förstå att du längre inte finns bland oss. Jag hör fortfarande ditt skratt så fort det är tyst. Jag ser fortfarande dig när jag sluter mina ögon. Du finns där, varför inte här? Livet är så orättvist, fruktansvärt orättvist, och så oförutsägbart.. Du har verkligen lärt mig att man måste ta vara på den tid man får, för man vet ju inte hur lång tid man har kvar. Jag tänker sluta vara sur och inte koncentrera mig på skitsaker, det är inte värt det. För inget sådant är viktigt, bara småsaker som inte skapar mer än irritation. Utan jag ska le, skaka på huvudet och aldrig mer tänka på det. Jag tänker välja mina fighter, mycket noggrant. Jag tänker vara mer glad, mer sprallig, mer mig själv. För min skull. För din skull. Så som du var.

Älskade Pernilla. Vi saknar dig!