maaalit

Jag ville bara tacka er, mina älskade tweeps, för era varma ord och ert stöd genom detta! Betyder så mycket för oss! Att förlora någon så nära, så ung, så oväntat, är det hemskaste som finns och jag hoppas verkligen ALLA ni slipper detta.

Ni, som samlat till blomman och presentkortet.. Alltså.. Jag finner inga ord.. Tack! Så jävla gulligt och underbart gjort! Ni hade inte behövt det. Det räcker med att ni bara finns där, så vi kan luta oss på er. Men tack tack tack! Det skar i hjärtat när Sara var över och sa att ni led med oss. Den smärta vi känner, vill jag absolut inte att ni ska känna, för den är så jävla hemsk, den gör sååå ont! Jag vill att ni ska må bra och vara lyckliga till max! <3

Jag vill även att alla ska ta åt sig av denna olycka. Se er för vid övergångsställen! Nog för att Pernilla gjorde det, hon klev inte rakt ut, hon var nästan över.. Men! Bilisten såg inte henne, bilisten var bländad. Så snälla ni! Se till så ni, era barn, era nära och kära, verkligen har koll på bilen, så ni ser att den ser er, att den bromsar in, att den stannar. För olyckor händer så lätt.. Livet är skört.. Ta vara på det, ta vara på er!

Vi vill än en gång säga: TACK! ALLA NI är förjävla underbara!!!!!!
Ni visar alla pessimister att underbara, omtänksamma människor finns!

Ett speciellt tack till;
@m_ejde, @SuperSara77, @brosan, @Katriiinj, @moakristensen, @niklasjblixt, @Vaniljlatte, @hejfotografen, @Alpstedt, @Frdrkndrssn, @Gummiband, @Emelajsan, @Norrbysa, @Skopat, @leapox, @pierrepox, @Carin_Johansson, @tantglas, @cepeunge, @faantastiquee, @Peterharich, @annadite, @ngyori, @annagyori, @trippelN, @helenece, @dekaminska med familj.

Har jag glömt någon, och/eller stavat fel, säg till!

Jag vill även att ni som inte samlat till blomman, tar åt er, för vi är lika lyckliga över ert stöd också!
TACK! <3

Kommentera gärna så jag vet att ni har läst detta och tagit åt er! <3


/Malin och Pontus

Idag gjorde jag något, som jag egentligen inte trodde att jag skulle göra.
Nu, såhär snabbt efter allt som hänt..

Men, jag tog mig till olycksplatsen.
Platsen då allt hände. Platsen som förändrade våra liv. Platsen där du försvann.

Himlen var grå, det var kallt, allt var trist..
Många ljus hade slocknat. Efter att jag hade tänt min lykta och lagt mina blommor, tände jag upp alla dom ljus som slocknat. Det ska brinna hos dig, dygnet runt! Här hemma har jag fixat en minneshörna, där en bild på dig står bland prydnadsrosor och såklart, ljus! Så här hemma brinner det för dig hela tiden, förutom när vi sover då, såklart.

Jag kan fortfarande inte förstå att du längre inte finns bland oss. Jag hör fortfarande ditt skratt så fort det är tyst. Jag ser fortfarande dig när jag sluter mina ögon. Du finns där, varför inte här? Livet är så orättvist, fruktansvärt orättvist, och så oförutsägbart.. Du har verkligen lärt mig att man måste ta vara på den tid man får, för man vet ju inte hur lång tid man har kvar. Jag tänker sluta vara sur och inte koncentrera mig på skitsaker, det är inte värt det. För inget sådant är viktigt, bara småsaker som inte skapar mer än irritation. Utan jag ska le, skaka på huvudet och aldrig mer tänka på det. Jag tänker välja mina fighter, mycket noggrant. Jag tänker vara mer glad, mer sprallig, mer mig själv. För min skull. För din skull. Så som du var.

Älskade Pernilla. Vi saknar dig!

Staind - Something to remind you


http://www.youtube.com/watch?v=tF4gFTtyjHg


So this is it I say goodbye
To this chapter of my every changing life
And there's mistakes and the path is long
And I'm sure I'll answer for them when I'm gone
So when the day comes in the sun won't touch my face
Tell the ones who cared enough that I finally left this place
That's been so cold look at my face
All the stories it will tell I can't erase
The road is long
Just one more song
A little something to remind when I'm gone
When I'm gone
The road to hell along the way
Is paved with good intentions so they say

And some believe that no good deed
Goes unpunished in the end or so it seems
So when the day comes in the sun won't touch my face
Tell the ones who cared enough that I finally left this place
That's been so cold look at my face
All the stories it will tell I can't erase
The road is long
Just one more song
A little something to remind when I'm gone
When I'm gone
So this is it I say goodbye
To this chapter of my every changing life
And there's mistakes and the path is long
And I'm sure I'll answer for them when I'm gone

Jag kan inte sova..

Allt jag ser när jag sluter mina ögon, är henne. Hur hon ligger där och sover. För det är allt hon gör, sover. Hon reagerar inte ens, inte på någonting. Hon bara sover..

På 3 sekunder förändras ens liv föralltid. Det som nyss var glatt, starkt och lyckligt, är nu ledsamt, krossat och helt förstört.. Jag måste vara stark. Jag måste hålla en lugn fasad uppe. Jag kan inte bryta ihop, för min lilla familjs skull, jag måste vara stark. Men allt jag vill är att bryta ihop.. Jag vill bara rulla ihop mig till en boll, sitta i ett hörn och bara gråta. Skita i sömn, skita i mat, skita i precis allt! Men jag kan inte, jag får inte, jag måste vara stark.. Jag kan inte "vara ego" just nu.. Jag måste vara stark för Pontus skull, för Ellies skull, för allas skull. Alla behöver mig nu.

Det är så skönt att se på när Pontus ligger och sover. Ser så skönt ut. Allt är lugnt, tyst och stilla. Man kan nästan tro att allt är som vanilgt. Men det är en lögn. Det är inte som vanligt..

Här i mörkret, när alla sover och ingen ser, kan jag göra exakt det jag känner för.. Krypa ihop till en boll och gråta. Känna hur paniken, rädslan och sorgen ta över min kropp och göra något fruktasvärt med den.. Nu i mörkret syns det inte att jag är svag.. För jag är så fruktansvärt svag. Ostabil. Rädd..

Jag har aldrig träffat döden. Jag har inte ens tänkt på honom. Jag har aldrig stått och sett på när han kommer och hälsar på. Förrän nu. Döden finns. På riktigt. När man minst anar det, så kommer han och tar någon. Att du bara är 42 år och har en dotter på 14 år spelar ingen roll. Han kommer ändå..

Den lilla optimisten i mig, som jag inte ens visste fanns, säger "Kämpa, du klarar det, alla andra har fel!". Men jag måste vara beredd.. Jag måste vara beredd på att möta döden.. Se honom ta en familj, förstöra en familj, göra alla trasiga för resten av deras liv..

FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!!!!!!!!!!!
VARFÖR???! Varför just DU, varför just NU???!
Varför, varför, varför, varför.. En fråga utan svar.. Jag hatar sådana frågor.. Jag hatar att jag aldrig kommer få reda på varför just det skulle vara du, varför det skulle hända just nu..

Jag är helt tom. Jag vet inte vad jag känner, vad jag tänker. Jag vet inte ens om detta är verkligt. Är det det? Eller är jag i en lång och kall mardröm som jag snart kommer att vakna ur?

Nej.
Detta är på riktigt. Detta är livet.

Olyckor händer. Alltid när man sitter och läser om det tänker man "Gud vad hemskt! Undra hur dom mår, hur dom ska klara sig, vad som kommer hända sen. Skönt att min familj slipper detta". Man tänker inte ens att det kan hända en. "Det händer bara för alla andra". Nej. Det kan hända för alla, även dig.

Jag tänker på hon som körde bilen, som plötsligt blev bländad av solen, som inte såg kvinnan som nästan precis kommit över hela vägen via övergångsstället, hon som körde på en annan människa. Veta att hon kanske kommer ta ett liv. Ett liv hon inte räknade med att ta, ett liv hon inte ville ta. Hennes liv är förstört föralltid. Jag är inte arg på henne. Eller jo, det är jag. Arg för att hon kanske kommer förstöra något som gjort min familj helt, arg för att hon kanske kommer förstöra varenda högtid och födelsedag. Men. Jag vet att det var en olycka. Jag vet att hon inte kunde råför detta. Jag vet att hon mår minst lika dåligt som oss, men på hennes sätt. Hon ställer sig nog också frågan "Varför". Det kan inte vara lätt kanske ta en annan människas liv. När du inte gjort något "fel". Du är bara ute och kör, är påväg till jobbet, i din lilla bil, i rätt hastighet, för att sedan plötsligt bli bländad av solen och allt du sedan hör är pang. Känner en rejäl smäll. Ser en annan människa ligga där. Inse att "Detta är jag som gjort, detta är mitt fel". Veta att detta ska hon leva med resten av sitt liv. Se och uppleva oyckan flera gånger om, tills hon själv somnar om. Nej. Det är inte rättvist. Jag är arg, men ändå inte, inte på henne, på det sättet. För jag vet att dör en, dör båda. Hon kommer aldrig någonsin vara hel igen..

Hade jag kunnat, hade jag inte haft min egna dotter, hade jag bytt plats med dig. Din dotter behöver dig. Din familj behöver dig. Men jag kan inte byta plats med dig. Allt jag kan är att hjälpa till så mycket som det bara går om det skulle vara så att du inte vaknar igen. Lära henne det du inte hann, hjälpa henne med det du inte hann, se henne växa upp.. Din plats går aldrig att ersätta med någon annan.. Men jag lovar dig att göra precis allt jag kan, för att få henne att känna sig lite hel, utan dig..

Allt är så meninglöst. Jag kan inte göra något, säga något, för att detta ska fixa sig, bli som vanligt. Allt jag kan göra är att stå där och se hur du sover. Hålla din hand. Stryka din kind. Prata med dig. I hopp om att du hör mig, hör alla oss, och hitta din väg tillbaka..

Jag sluter mina ögon.
Jag ser dig, ser dig stå där och le. Jag hör dig, hör dig skratta.


Jag saknar dig. Vakna, jag behöver dig! Vi alla behöver dig.. Vakna, snälla vakna..