R.I.P

Igår var en av de värsta dagarna i mitt liv..


Klockan halv 7 igår morse, ringde Pontus telefon. Jag vaknade till och tänkte "Vem fan ringer såhär tidigt?!"
Pontus sneglade på mobilen och tänkte först inte svara, men så gjorde han det ändå (tacka fan för det).. Jag uppfattade inte så mycket av vad han sa till den i telefonen, hörde bara "ja vi har flyttat hit" och "jag kommer ner". Han reser sig snabbt upp, tittar på mig och säger "Diesel är död". Helt tom i rösten, och i blicken. Jag flyger upp och säger: "Vad är det du säger?!"
- Diesel är död..
- Skojar du med mig?
- Nej.
Tårarna börjar rinna och jag börjar inse vad som hänt. Snabbt som fan tog jag på mig kläderna och sprang ner för trapporna. Strax utanför dörren kommer en pipande Zita, så medan Pontus går fram till polisbilen med blåljus utanför, släpper jag in Zita i porten. När jag kommer fram, står Pontus med halsbandet i handen och bara stirrar på det. Ingen av oss uppfattar så mycket av vad poliserna sa, men jag vet att jag hörde att de sa att han inte hade några synliga skador och att han låg ute på gräsmattan. Tårarna bara rinner och vi tar emot honom i en brun papperspåse. Jag piper "Tack" till poliserna som ser lite ledsna ut (dom förstod nog våran sorg) och vi vänder oss om och går upp till lägenheten igen..

Diesel lägger vi på balkongen så länge medan vi gråter en flod och funderar på vart vi ska begrava honom.. Tankarna snurrade i huvudet. Var han sjuk? Har han ramlat från det lilla "berget" utanför? Har han blivit påkörd? Men svaret på det får jag aldrig reda på.. Jag ringde mamma på en gång, och allt jag fick ur mig var "Mamma!". Man hörde verkligen hur hon reste sig ur sängen och skrek "Vad är det som har hänt?!?!?!". "DIESEL ÄR DÖD!".

Kändes verkligen hemskt.. Han var död.. Vi hade "kastat" ut han på söndagkvällen för han hade fått för sig att kissa inne. Så då fick han gå ut tidigare än vad han egentligen skulle. När Pontus gick ut med Zita senare på kvällen, ville Diesel in, men Pontus släppte inte in honom.. Den ångesten vi hade igår var det västa båda hade varit med oss.. Mina sista ord till honom hade varit "Men vad håller du på med?!".. Inte de bästa orden direkt..

Efter en timmes gråtande, la vi ner honom i en skokartong, inbäddad i den lilla bruna papperspåsen vi fått honom i och ett färgglatt örngott. Vi la även ner en plingboll som han hade alltid lekte med, och ett handtag ifrån kontorsstolen som han alltid låg i. Jag skulle känna igenom Diesel, och kolla ifall något var brutet, för då hade han troligvis blivit påkörd. Men bara när jag la handen på honom, kände jag hur han hade börjat stelna och bröt ihop. Jag klarade inte av det.. Pontus fick istället göra det, men han kunde inte hitta något konstigt.. Visserligen var han ju lite stel, men ändå..

Vi går ner till bilen i spöregnet (så jäkla typiskt), Pontus kör ut och jag har Diesel i knät. Man kände verkligen på vikten att det var han som låg i skokartongen.. Tårarna bara rann under hela färden ut på landet. Vi gick in en bit i skogen, och började gräva en grop vid en stor sten. När gropen var tillräckligt djup, la vi ner kartongen och jag tog bort locket. Jag ville säga hejdå en sista gång.. Jag klapade honom några gånger på huvudet, och kliade även honom under hakan och sa "Det här vet matte att du tycker är skönt". Pontus tar också ett sista farväl, sedan läggs locket på och jord börjar läggas över kartongen. Jag hämtade en gammal bit från ett träd och stack ner den som en gravsten, medan Pontus la stenar runtom. Vi pyntade graven med mossa, som jag lagt i ett hjärta och även vitmossa runtom. Sedan stod vi där, i spöregnet, och såg ner på våran älskade lilla pojkes grav och bara grät och grät och grät.. Jag vet inte hur länge vi stod där, men Pontus förstod tillslut att vi var tvugna att gå. Men att få bort mig var inte det lättaste.. Han försökte dra iväg mig, men jag vägrade. "Om vi går nu betyder det att han är död! Han tycker inte om att vara ensam!" var ungefär allt jag fick ur mig.. Men tillslut fick Pontus bort mig från graven och in i bilen, trots mina "rymningsförsök" tillbaka till graven. Varje gång han rullade några meter med bilen, bröt jag mer och mer ihop och skrek ut "MEN VI KAN INTE ÅKA IFRÅN HONOM!".. Jag var inte den lättaste igår.. Tillslut kom vi där ifrån..

När vi kom hem la vi oss båda och grät oss själva till sömns.. Sen var det bara att fortsätta (eller ja, försöka) med dagen. Pontus behövde åka till jobbet och jag måla klart datarummet.. Jag bad Dennis komma över efter jobbet och hjälpa mig, annars skulle jag aldrig bli klar. Och tur nog, så gjorde han det. Det fick mig att tänka på annat, att skratta lite och faktiskt få i mig lite mat. Dock rann tårarna till och från, men det får man ju räkna med. Det värsta var nog när vi fyllde upp en matskål istället för två, det kändes så jävla fel.. Hemsk känsla..

Kvällen kom fort, och precis innan vi la oss, hade vi minnesstund för Diesel. Tände ljus och satte fram två kort på honom. T.o.m Zita var med och sörjade med oss. Men det är klart, det tar ju hårt på henne med. Hon fick träffa Diesels döda kropp precis innan vi åkte iväg med honom så hon skulle förstå vad som hänt. Efter det har hon bara sovit.. För att vi skulle kunna somna igår, tog vi båda varsinna sömntabletter. Och det behövdes, annars hade vi aldrig somnat..

Idag har det gått lite lättare, men fortfarande väldigt jobbigt.. Det jobbigaste var att ringa Agria och plocka bort hans försäkring. "Jo, jag ringer angående att min ena katt har dött.. så jag tror inte han behöver sin försäkring längre".. Fick hålla tårarna tillbaka och direkt efter jag la på, bröt jag ihop igen..

Finns säkert vissa som tänker "Men det var ju bara en katt". Då säger jag bara nackskott på dom, tack! Det är inte bara en katt. Det var min kompis, en del av mig! Han ropade bokstavligen "mamma" varje gång han var hungrig eller undrade vart man var för han ville gosa. Han visste vad ordet "nej" betydde och kunde vissa kommandon. Han var en smart kille, en fin kille, min kille.

Jag sitter fortfarande och väntar på att han ska komma hem, att han ska lägga sig på rygg och rulla runt för att få uppmärksamhet, att han ska hoppa upp i sängen och sätta sig på nästan i ansiktet på en för man skulle klappa på honom, att han ska ligga och spinna i min famn, att han ska sitta och nysa när han slickar rent sig själv, att han ska ställa sig vid matskålen och ropa mamma för att få mat.. osv..

Men inget händer, han kommer aldrig mer tillbaka....

en bild från mitt första möte med min lilla älskade pojk.. 5 veckor gammal.
R.I.P Diesel 2009.03.13 - 2010.11.15

 

 

Du var en otroligt katt, en stor del av mig. Och jag får aldrig mer dig tillbaka..
Jag kommer sakna dig, och älska dig, varenda dag. Alltid.

Kommentarer
Postat av: Maud Frid

Det var mycket fin skrivet,tänker på dig varje minut

och undrar varför jag som Mamma inte kan hjälpa dig.

2010-11-17 @ 08:15:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0