maaalit

Jag kan inte sova..

Allt jag ser när jag sluter mina ögon, är henne. Hur hon ligger där och sover. För det är allt hon gör, sover. Hon reagerar inte ens, inte på någonting. Hon bara sover..

På 3 sekunder förändras ens liv föralltid. Det som nyss var glatt, starkt och lyckligt, är nu ledsamt, krossat och helt förstört.. Jag måste vara stark. Jag måste hålla en lugn fasad uppe. Jag kan inte bryta ihop, för min lilla familjs skull, jag måste vara stark. Men allt jag vill är att bryta ihop.. Jag vill bara rulla ihop mig till en boll, sitta i ett hörn och bara gråta. Skita i sömn, skita i mat, skita i precis allt! Men jag kan inte, jag får inte, jag måste vara stark.. Jag kan inte "vara ego" just nu.. Jag måste vara stark för Pontus skull, för Ellies skull, för allas skull. Alla behöver mig nu.

Det är så skönt att se på när Pontus ligger och sover. Ser så skönt ut. Allt är lugnt, tyst och stilla. Man kan nästan tro att allt är som vanilgt. Men det är en lögn. Det är inte som vanligt..

Här i mörkret, när alla sover och ingen ser, kan jag göra exakt det jag känner för.. Krypa ihop till en boll och gråta. Känna hur paniken, rädslan och sorgen ta över min kropp och göra något fruktasvärt med den.. Nu i mörkret syns det inte att jag är svag.. För jag är så fruktansvärt svag. Ostabil. Rädd..

Jag har aldrig träffat döden. Jag har inte ens tänkt på honom. Jag har aldrig stått och sett på när han kommer och hälsar på. Förrän nu. Döden finns. På riktigt. När man minst anar det, så kommer han och tar någon. Att du bara är 42 år och har en dotter på 14 år spelar ingen roll. Han kommer ändå..

Den lilla optimisten i mig, som jag inte ens visste fanns, säger "Kämpa, du klarar det, alla andra har fel!". Men jag måste vara beredd.. Jag måste vara beredd på att möta döden.. Se honom ta en familj, förstöra en familj, göra alla trasiga för resten av deras liv..

FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!!!!!!!!!!!
VARFÖR???! Varför just DU, varför just NU???!
Varför, varför, varför, varför.. En fråga utan svar.. Jag hatar sådana frågor.. Jag hatar att jag aldrig kommer få reda på varför just det skulle vara du, varför det skulle hända just nu..

Jag är helt tom. Jag vet inte vad jag känner, vad jag tänker. Jag vet inte ens om detta är verkligt. Är det det? Eller är jag i en lång och kall mardröm som jag snart kommer att vakna ur?

Nej.
Detta är på riktigt. Detta är livet.

Olyckor händer. Alltid när man sitter och läser om det tänker man "Gud vad hemskt! Undra hur dom mår, hur dom ska klara sig, vad som kommer hända sen. Skönt att min familj slipper detta". Man tänker inte ens att det kan hända en. "Det händer bara för alla andra". Nej. Det kan hända för alla, även dig.

Jag tänker på hon som körde bilen, som plötsligt blev bländad av solen, som inte såg kvinnan som nästan precis kommit över hela vägen via övergångsstället, hon som körde på en annan människa. Veta att hon kanske kommer ta ett liv. Ett liv hon inte räknade med att ta, ett liv hon inte ville ta. Hennes liv är förstört föralltid. Jag är inte arg på henne. Eller jo, det är jag. Arg för att hon kanske kommer förstöra något som gjort min familj helt, arg för att hon kanske kommer förstöra varenda högtid och födelsedag. Men. Jag vet att det var en olycka. Jag vet att hon inte kunde råför detta. Jag vet att hon mår minst lika dåligt som oss, men på hennes sätt. Hon ställer sig nog också frågan "Varför". Det kan inte vara lätt kanske ta en annan människas liv. När du inte gjort något "fel". Du är bara ute och kör, är påväg till jobbet, i din lilla bil, i rätt hastighet, för att sedan plötsligt bli bländad av solen och allt du sedan hör är pang. Känner en rejäl smäll. Ser en annan människa ligga där. Inse att "Detta är jag som gjort, detta är mitt fel". Veta att detta ska hon leva med resten av sitt liv. Se och uppleva oyckan flera gånger om, tills hon själv somnar om. Nej. Det är inte rättvist. Jag är arg, men ändå inte, inte på henne, på det sättet. För jag vet att dör en, dör båda. Hon kommer aldrig någonsin vara hel igen..

Hade jag kunnat, hade jag inte haft min egna dotter, hade jag bytt plats med dig. Din dotter behöver dig. Din familj behöver dig. Men jag kan inte byta plats med dig. Allt jag kan är att hjälpa till så mycket som det bara går om det skulle vara så att du inte vaknar igen. Lära henne det du inte hann, hjälpa henne med det du inte hann, se henne växa upp.. Din plats går aldrig att ersätta med någon annan.. Men jag lovar dig att göra precis allt jag kan, för att få henne att känna sig lite hel, utan dig..

Allt är så meninglöst. Jag kan inte göra något, säga något, för att detta ska fixa sig, bli som vanligt. Allt jag kan göra är att stå där och se hur du sover. Hålla din hand. Stryka din kind. Prata med dig. I hopp om att du hör mig, hör alla oss, och hitta din väg tillbaka..

Jag sluter mina ögon.
Jag ser dig, ser dig stå där och le. Jag hör dig, hör dig skratta.


Jag saknar dig. Vakna, jag behöver dig! Vi alla behöver dig.. Vakna, snälla vakna..