3 veckor.
Ellie är redan 3 veckor, tiden går så jäkla fort!
Dessa 3 veckor som gått, har gått hur bra som helst. Ellie sover, äter och bajsar som hon ska. När vi var på BVC i måndags hade hon gått upp nästan 300 gram sedan förra besöket som var en vecka innan. Imorgon ska vi dit igen och då får vi se hur mycket hon har gått upp under denna vecka. :) Hon är inte så svår att förstå sig på faktiskt. Inte för mig iaf. Jag kan hennes signaler rätt bra. Visst, ibland förstår jag inte riktigt vad hon vill, men jag tror hon knappt själv vet vad hon vill ibland. :p Hon är en väldig mammagris, men det var tydligen vanligt sa dom. Hon vägrar dock åka vagn, hon skriker som en galning tills du tar upp henne. Det är rätt jobbigt faktiskt. Hon kan åka vagn om hon sover djupt för då märker hon ju inte att hon åker vagn. :p Men sover hon lätt och du lägger ner henne i vagnen, vaknar hon och skriker för kung och fosterland. Så får nästan alltid bära henne i bärselet. Tur att vi har en sådan! Guld värt! När hon kommer upp i den tystnar hon direkt och sedan somnar. Hon sover tills du lyfter ur henne. Dock tar det som fan på ryggen och gå och bära på henne.. Tur att hon bara väger runt 4 kg, än så länge.. Hon ligger heller inte i sin säng eller vagga. Hon ska sova hos mig, gärna tätt intill mig. Det vill inte jag, försöker få henne att sova på sin kudde en liten bit bort från mig. Inte alltid det går. Då brukar jag lägga henne så hennes fötter iaf nuddar mig, då känner hon min närhet lite grann iaf och det brukar funka. Ibland. Om jag har tur. :p Som sagt, mammagris. ;)
Vi har haft fullt upp varje dag sedan vi kom hem från BB. Mycket besök, sedan har vi varit varit iväg också. Försöker göra saker så man inte bara sitter hemma hela tiden. Sedan vill jag ju umgås med mina vänner. Tycker jag har lyckats bra. T ex i torsdags, så var jag och Ellie med Sebbe, Moa och Niklas hela dagen. Först var det lunch med Sara och Sebbe. Sedan gick jag och Sebbe och fikade med Moa och Niklas i ett par timmar, innan vi gick vidare hem till dom. Gick hemifrån 11, kom hem 9 på kvällen. Ellie skötte sig väldigt bra. För en gångs skull sov hon i vagnen under lunchen så jag kunde äta ifred. Under fikat och besöket hos Moa och Niklas fick hon sitta/ligga i famnen. Men hon skrek inte eller bråkade, och det är ju huvudsaken.
Det är helt sjukt hur livet kan ändras "bara sådär". Ens prioriteringar ändras, ens tankar och syn på saker förändras, allt förändras! Men det är inte alls negativt. Livet känns mer underbart, betydelsefullt. Man har fått det finaste i världen, ett barn.
Jag var så nervös innan. Hur skulle jag klara av detta, hur ska jag förstå hur man tar hand om henne, förstå vad hon vill? Men. Jag bara vet det. Men hon är inte så svårt att förstå sig på. Dessa 3 veckor har gått galant. Hon skriker inte, hon bråkar inte. Gråter hon är det lätt att få tyst på henne. Iaf för mig. Hon har haft några bråkdagar. Vägrar sova, ska ha bröstet nästan hela tiden och bara bäras runt på. Helst av mig. Men det har väl varit.. 3 dagar kanske? Hon vägrade sova natten till igår och hela gårdagen var hon vaken. Men inatt sov hon som en stock. Hon pep till en gång, då skulle jag ge henne bröstet, men då somnade hon om direkt. :p Hon sov från 10 igårkväll till 5 imorse. Skönt för mig att få sova lite. Natten innan blev det ju ingen sömn. :p Även hela dagen idag har hon sovit. Hon sover nu med, annars skulle jag inte kunna blogga. ;) Har kunnat julpynta hela lägenheten. Mamma kom även över en sväng och hjälpte mig. Så nu är det mysigt här hemma. Julstäming. :D
Nej, dags att mysa med familjen! Tjohejs. :-*
Dessa 3 veckor som gått, har gått hur bra som helst. Ellie sover, äter och bajsar som hon ska. När vi var på BVC i måndags hade hon gått upp nästan 300 gram sedan förra besöket som var en vecka innan. Imorgon ska vi dit igen och då får vi se hur mycket hon har gått upp under denna vecka. :) Hon är inte så svår att förstå sig på faktiskt. Inte för mig iaf. Jag kan hennes signaler rätt bra. Visst, ibland förstår jag inte riktigt vad hon vill, men jag tror hon knappt själv vet vad hon vill ibland. :p Hon är en väldig mammagris, men det var tydligen vanligt sa dom. Hon vägrar dock åka vagn, hon skriker som en galning tills du tar upp henne. Det är rätt jobbigt faktiskt. Hon kan åka vagn om hon sover djupt för då märker hon ju inte att hon åker vagn. :p Men sover hon lätt och du lägger ner henne i vagnen, vaknar hon och skriker för kung och fosterland. Så får nästan alltid bära henne i bärselet. Tur att vi har en sådan! Guld värt! När hon kommer upp i den tystnar hon direkt och sedan somnar. Hon sover tills du lyfter ur henne. Dock tar det som fan på ryggen och gå och bära på henne.. Tur att hon bara väger runt 4 kg, än så länge.. Hon ligger heller inte i sin säng eller vagga. Hon ska sova hos mig, gärna tätt intill mig. Det vill inte jag, försöker få henne att sova på sin kudde en liten bit bort från mig. Inte alltid det går. Då brukar jag lägga henne så hennes fötter iaf nuddar mig, då känner hon min närhet lite grann iaf och det brukar funka. Ibland. Om jag har tur. :p Som sagt, mammagris. ;)
Vi har haft fullt upp varje dag sedan vi kom hem från BB. Mycket besök, sedan har vi varit varit iväg också. Försöker göra saker så man inte bara sitter hemma hela tiden. Sedan vill jag ju umgås med mina vänner. Tycker jag har lyckats bra. T ex i torsdags, så var jag och Ellie med Sebbe, Moa och Niklas hela dagen. Först var det lunch med Sara och Sebbe. Sedan gick jag och Sebbe och fikade med Moa och Niklas i ett par timmar, innan vi gick vidare hem till dom. Gick hemifrån 11, kom hem 9 på kvällen. Ellie skötte sig väldigt bra. För en gångs skull sov hon i vagnen under lunchen så jag kunde äta ifred. Under fikat och besöket hos Moa och Niklas fick hon sitta/ligga i famnen. Men hon skrek inte eller bråkade, och det är ju huvudsaken.
Det är helt sjukt hur livet kan ändras "bara sådär". Ens prioriteringar ändras, ens tankar och syn på saker förändras, allt förändras! Men det är inte alls negativt. Livet känns mer underbart, betydelsefullt. Man har fått det finaste i världen, ett barn.
Jag var så nervös innan. Hur skulle jag klara av detta, hur ska jag förstå hur man tar hand om henne, förstå vad hon vill? Men. Jag bara vet det. Men hon är inte så svårt att förstå sig på. Dessa 3 veckor har gått galant. Hon skriker inte, hon bråkar inte. Gråter hon är det lätt att få tyst på henne. Iaf för mig. Hon har haft några bråkdagar. Vägrar sova, ska ha bröstet nästan hela tiden och bara bäras runt på. Helst av mig. Men det har väl varit.. 3 dagar kanske? Hon vägrade sova natten till igår och hela gårdagen var hon vaken. Men inatt sov hon som en stock. Hon pep till en gång, då skulle jag ge henne bröstet, men då somnade hon om direkt. :p Hon sov från 10 igårkväll till 5 imorse. Skönt för mig att få sova lite. Natten innan blev det ju ingen sömn. :p Även hela dagen idag har hon sovit. Hon sover nu med, annars skulle jag inte kunna blogga. ;) Har kunnat julpynta hela lägenheten. Mamma kom även över en sväng och hjälpte mig. Så nu är det mysigt här hemma. Julstäming. :D
Nej, dags att mysa med familjen! Tjohejs. :-*
Förlossningen.
Vår bebis har äntligen kommit! Fredagen den 4e november, klockan 21.43, ploppade min och Pontus efterlängtade lilla bebis ut. Det blev en flicka på 50 cm och 3460 gram. Världens finaste tjej!
Jag tänkte nu skriva hur min förlossningen gick till och hur jag hade det.
För er nyfikna. ;)
Torsdagen den 3e november var vi på rutinkontroll på förlossningen. Vi hade fått springa upp och ner nästan varje dag på kontroller eftersom vår bebis hade slutat röra på sig i magen. Vi gjorde kurva varje gång, och ultraljud stup i kvarten. Dom kunde inte hitta något fel, någon förklaring på varför bebisen inte rörde på sig. Den låg bra i magen, alla värden var bra, fostervatten fanns det massor av. "Vi vet inte" fick vi alltid som svar på förlossningen när vi frågade "Varför rör bebisen inte på sig?". Blev rätt frustrerande och tog på psyket. Det gick så långt så jag bröt ihop på förlossningen. Jag storgrät och sa att jag orkade inte detta mer. Jag orkade inte vara orolig varje minut, varje timma, varje dag över detta. Minskade/inga fosterrörelser var direkt ingenting bra. Farligt rättare sagt.
På torsdagen när vi var uppe träffade vi en bra läkare (vi hade fått skäll av en tidigare...) som vi träffat förut och han tog mig på allvar. Han sa att vi inte skulle vänta längre, eftersom jag blev mer och mer orolig och ledsen över dom minskade fosterrörelserna. Till slut skulle jag inte orka med en förlossning om det fortsatte såhär. Han undersökte mig och sa att jag var öppen 2 cm (du ska vara öppen 4 cm för att få stanna kvar), men vi beslutade att lägga in mig. Dom skulle försöka hjälpa mig på traven för att få igång förlossningen. Tack gode gud för det.
Klockan 12 fick jag mitt första piller som skulle göra så livmodern började jobba. Jag skulle få sammandragningar och förhoppningsvis öppna mig mer. Var 4de timma fick jag ett nytt piller och under tiden fick jag och Pontus göra vad vi ville. Vi fikade bland annat med Moa och Niklas nere i cafeterian, samt var på promenad hem för att mata katterna. Torsdagen gav inte så mycket. Klockan 8 på kvällen fick jag mitt sista piller för kvällen. Efter det stannade vi kvar på rummet som vi fått, förlossningsrum nummer 4, och låg och glodde på Bones. Dom hade rullat in en extrasäng i rummet, så Pontus kunde få sova kvar. Vilket var mycket skönt! Vid 10 fick jag sömntabletter som skulle hjälpa mig sova lugnt under natten, vilket jag gjorde, jag sov som en stock! Haha. :)
På fredagen kom doktorn in vid halv 10 och undersökte mig. Jag tror inte det hade blivit någon förändring, så dom satte in någon typ av ballong upp mellan benen och fyllde den med vatten. När den ramlade ut, skulle man snabbt in och ta hål på hinnorna så vattnet gick. Om det inte gick av sig själv då.
Lite senare kom mamma och hälsade på. Hon tittade vilket rum vi hade fått, så hon skulle ha koll när vi ringde henne för att säga att det var dags. Mamma skulle vara med på förlossningen, ett "krav" från mig. Vet inte varför jag ville ha mamma med, jag ville bara det. Vid 12 ramlade den så kallade ballongen ut och barnmorskan som jobbade just då, Sara hette hon, kom snabbt in och tog hål på hinnorna. Det var lite trångt och bökigt, men hon lyckades ta hål på hinnorna och vattnet rann. Fyfan, kändes som om jag kissade på mig. :p "Gå igång värkarna, rör på dig" fick vi som "order". Så jag och Pontus gick runt runt runt på sjukhuset. Upp och ner för trapporna. Tror nog han tyckte det var lite jobbigt att promenera runt med mig där. Men vi fick ju motion. ;)
Klockan 3 hade mina värkar fortfarande inte kommit igång, så då fick dom sätta dropp på mig. Var 20de minut skulle dosen höjas, så var 20de minut kom dom och pillade på droppet och såg till så jag fick i mig mer och mer. Värkarna kom och började göra ondare och ondare. Fyfan alltså. Dropp vill jag inte ha igen! :p Jag klarade inte av att ligga ner i sängen, så stod upp hela tiden. Jag försökte också gå så länge som möjligt utan någon form smärtlindring. Min lösning var att gråta mig igenom varje värk. Konstigt nog hjälpte det faktiskt. Dock tyckte Pontus det var jobbigt att stå och hålla i mig under varje värk, se mig kämpa och ha ont. Framförallt att se mig gråta. Han började nästan själv gråta av att se mig, men bet ihop. Han var tvungen att vara den starka och stöttande personen i detta. Pusha mig igenom det jobbiga. Klockan tickade på och var väl runt 5 kanske, och en ny barnmorska kom in och kollade till mig. Alexandra hette hon och var världens bästa! Hon upptäckte att bebisen hjärtslag gick ner drastiskt under varje värk jag fick. Hon var tvungen att stänga av droppen och tvinga mig till att ligga ner. Dom var tvungen att göra en kurva igen, med mig liggandes ner, utan dropp. Hjärtslagen gick upp igen och mina värkar gjorde inte lika ont. Jag kände mina egna värkar, mina naturliga värkar, och dom gjorde fan inte lika ont. Verkligen inte lika ont! :p Dom väntade en stund med att slå på droppen igen, för att se om jag kanske kom igång av mig själv. Tror ni jag gjorde det? Nepp. Värkarna kom längre och längre ifrån varandra och dom var tvungna att slå på droppen igen.
Barnmorskan var orolig för bebisens hjärtslag, så dom satte fast en elektrod på bebisens huvud som kopplades till CTG-maskinen för att vi ständigt skulle ha koll på hjärtljuden (annars kollade man bara hjärtljuden då och då). Jag fick även en morfinspruta i rumpan. Jag orkade inte ha lika ont längre, och morfinet skulle hjälpa lite med att ta bort det ondaste. Dock tyckte jag inte att den hjälpte alls, för jag märkte ingen skillnad. Jag fick även lustgasen påslagen. Jag har tagit lustgas förut, så visste exakt hur "borta i huvudet" man skulle bli. Jäklar var skönt det var, haha! ^^ Jag sa åt Pontus att ringa mamma och be henne komma upp. Nu var det lika bra att hon kom upp och stannade kvar, för någongång skulle ju vår bebis ploppa ut. Mamma kom upp strax efter 7. Hon blev irriterad på mig, eller ja irriterad och irriterad. Hon gillade inte att jag stod upp. Vilket man iofs förstår. Jag hade en slang från handen till droppen. En slang från min lilla "smula" till CTG-maskinen. Och en slang från munnen till väggen (lustgasen). Hon trodde jag skulle trassla in mig och rycka i alla slangar under en värk eftersom jag inte var så stabil på fötterna då. Men jag stod faktiskt lutad över en såndär "gåstol" eller vad det nu heter. Och den höll jag hårt i handtagen när jag fick en värk. Så jag ramlade faktiskt aldrig. ;)
Strax innan 8 kom barnmorskan in igen och ville känna på mig igen. Jag la mig i sängen och hon undersökte mig. Jag hade bara öppnats 3 ynka cm. Suck. Men vi visste ju att det kunde ta tid när man inte riktigt var mogen själv och fick hjälp. Så det var bara att kämpa på. Pontus ringde sina föräldrar för att be dom gå hem till oss och mata katterna. Men dom satt tydligen på Josefs, en pub, och drack. "Skitsamma, jag går hem själv" sa Pontus. Det var ju okej, eftersom jag bara var öppen 3 cm så var inte förlossningen långt gången. Mamma fick ta över och vara den som klappade mig på axeln och pushade mig genom varje värk. Dock gjorde hon fel. Hon försökte hålla i mig under varje värk. Jag hade inte rest mig från sängen, så låg och slingrade mig i sängen under varje värk. Och när hon höll i mig, gjorde det bara ondare. Jag viftade med händerna och röt att hon skulle släppa mig. Men ändå gjorde hon om det, om och om igen, för varje ny värk. Till slut blev jag så arg så jag smällde till hennes hand och skrek "SLÄPP MIG!". Hon hajade vinken. ;) Så hon släppte greppet.
Nu började det göra jävligt ont. För varje värk, skrek jag. Vilken jävla smärta alltså! Barnmorskan kom in och kollade läget i samma veva som jag börjat skrika. Hon kanske hörde mig utifrån, vem vet. :p Jag frågade hur mycket öppen man var tvungen att vara för att få ryggmärgsbedövning. 5 cm svarade hon. "Känn igen och kolla om det hänt något, jag orkar inte ha ont mer! Jag vet att jag sa att jag ville skippa allt sånt, men nu gör det för ont!". Hon nickade och sa åt mig att gå och kissa först. När du väl fått bedövningen kunde du ju inte direkt resa på dig så. Hon gick ut en sväng ur rummet, varför vet jag inte, men hon gjorde det iaf. I samma veva kom Pontus tillbaka och blev nog lite.. förvånad över mitt beteende under värkarna. När han gick pep jag mest att det gjorde ont. Nu när han kom tillbaka skrek jag under värkarna. Det hade ju bara gått 40 minuter sedan han gick..
Barnmorskan kom in igen. Hon tittade på mig och frågade "Malin, krystar du?" "Jag vet inte!" svarade jag mellan värkarna. "Du ska nog inte gå och kissa, jag måste känna på dig först" sa hon och undersökte mig igen. Hon tittade upp och såg jäkligt förvånad ut. "Malin, du är öppen 8-9 cm. Du har bara en liten kant kvar." "Vad gör vi med den då?" pep jag. Hon såg ännu mer förvånad ut nu. "Det var inget, den är borta nu". Jag hade alltså öppnat mig 7 cm på 45 minuter. Vanligtvis som förstföderska brukar det vara 1 cm i timman. Men inte i mitt fall. Skönt. :p
Nu var det dags för oss att få barn. Hon tryckte på en knapp och en undersköterska kom in och hjälpte henne. Dom plockade bort den nedersta delen av sängen. Jag la mig på sidan och fick sätta upp ena benet i en sånhär.. Ja, vad heter det? Ni som vet hur en gynstol ser ut, dom fällde iaf upp en sådan "benhållare" för mig att lägga benet i. Jag har ingen aning om hur ofta krystvärkarna kom, tror det var varannan minut eller så. Men helvete vad ont dom gjorde, och att hjälpa till och krysta gjorde inte direkt så dom gjorde mindre ont.. :p Jag vet att jag halvskrek på Pontus, "Hur länge var du borta egentligen?!". "Jag var inte borta länge gumman" fick jag som svar, dom gångerna jag frågade honom samma fråga om och om igen. I mitt huvud var det svårt att förstå vad som hade hänt, vad som hände nu. "Bräckte jag Johanna?" frågade jag barnmorskan. Johanna hade öppnat sig 4 cm på en timma. "Skitsamma, jag säger att jag bräckte Johanna!". Efter en stund, matte är inte det lättaste under värkar, skrek jag ut "Jag bräckte Johanna!". Då insåg jag att mina 7 cm på 45 minuter, var snabbare än Johannas 4 cm på en timma. Haha, som sagt, matte är inte lätt när man har värkar. ;) Jag vet också att jag skrek ut att jag aldrig mer skulle ha sex. Haha. Ni förstår varför va? ;)
Efter en stunds krystande, la dom mig på rygg istället för sidan. Dom fällde upp den andra "benhållaren" och jag fick lägga upp andra benet också. Jag tror inte jag tog i tillräckligt bra. Det var inte det lättaste alltså. Du ska trycka på som om du ska bajsa, bokstavligen. Dom sa även det till mig, "Tryck som om du ska bajsa!". Barnmorskan tog fram en handduk och sa "Malin, nu ska vi ha dragkramp. Under värken dra allt du kan i handduken, så drar jag med". Det hjälpte nog till en hel del. För jag tog i som fan när vi hade dragkramp. :p Dom sa även åt mig att hålla andan och krysta på ännu mer varje värk. Jag skrek ju under varje värk, men det gjorde det bara sämre. Min kraft kom ut i skriken, istället för i själva krystandet. Jag gjorde mitt bästa för att inte skrika under varje värk, men det var inte lätt. Jag lyckades inte alltid. Pontus berättade att under varje krystning, blev jag blå ansiktet och ner under bröstet. Såg tydligen rätt sjukt ut. No shit.. ;) Mamma och undersköterskan turades om att lägga blöta handdukar på mitt huvud medan Pontus höll mig i handen. Pontus viskade att jag var jätteduktig och att han älskade mig. Mamma sa även hon att jag var jätteduktig.
Klockan blev halv 10, jag hade nu krystat i 45 minuter, och det blev dags för skiftbyte. Vi skulle få en ny barnmorska, nu hette hon Johanna. En finsk, äldre dam. Alexandra försökte mota bort Johanna, hon ville ju hjälpa mig få ut bebisen. Men nejdå, nya barnmorskan skulle ta över. Hon ville inte ha dragkamp. Hon fällde upp två handtag och sa åt mig att dra i dom under varje värk. Jag tyckte inte det hjälpte mig lika bra, men det funkade. "Nu är det nära! Nu ser vi bebisens huvud! Ta i en sista gång!". Jag tog i som fan, men värken tog slut och bebisens huvud fastnade. Det gjorde ont. "Vi vet att det gör ont nu, vi vet att det spänner, men vila och vänta på nästa värk". Eftersom det spände så jäkligt, kände jag knappt när jag fick nästa värk. Vet att jag tänkte för mig själv "Äh, jag tror jag har en värk nu, jag krystar!". Och jag tog i, allt vad jag hade, och ut kom en bebis. Direkt efter bebisen ploppade ut, försvann all smärta. Trodde inte det skulle vara så, men så var det.
Dom slängde upp bebisen på brösten och det första jag säger är "VAD BLEV DET?!". "Det kan pappa få titta". Pontus lyfte på benen. Han var väldigt nervös. Vad var det han såg. Pungkulor eller blygläppar? "Det blev en flicka!" YEEEEEEEEES! tänkte jag för mig själv. Precis det jag ville ha! Inte för att jag skulle blivit mindre glad över en kille, men jag ville verkligen ha en tjej. I 9 månader hade jag gått runt och trott att det var en kille, så fick jag en tjej. Helt oroligt! Jag ville bara störtböla. Sådan orolig känsla. Jag hade fått en flicka, en söt liten flicka som låg på bröstet på mig. Kärlek vid första ögonkastet. I samma ögonblick kissade hon ner mig. Men det förstörde inte ögonblicket. ;) Det var underbart ändå!
Efter ca 2 timmar kom dom in med grattisfikat och vägde och mätte henne. Hon var 50 cm lång och vägde 3460 gram. Huvudomfånget var 34 cm. Finaste tjejen.
Jag fick nu för första gången resa på mig. Dom kollade först blodtrycket och det var bra, så då fick jag äntligen resa på mig och sträcka på mig. Gud vad skönt det var att äntligen få resa på sig. Och vad pigg jag var. Jag sprang runt och borstade håret och flätade om det. Jag var ju inte så snygg i håret om man säger så.. Haha.
Dom kom in med en rullstol och förflyttade oss till BB. Jag ville gå, men fick sitta i rullstolen ändå. :p I famnen höll jag Ellie och Pontus bar på vår packning. Klockan var 2 när vi kom till BB och vi fick ett dubbelrum, score! Jag ammade Ellie till 5, sedan somnade vi alla.
Hur vi kom på namnet är rätt roligt. Vi hade Leah och Isa som namn. Isa som favorit. När hon kom ut frågade vi oss själva "Är det en Leah eller Isa? Leah isf". När du fått barn, får du och bebisen ett band runt armen med ett gemensamt nummer så dom ser att ni hör ihop. Vi fick 3773. ELLE upp och ner. "Ellie! Ellie Pontus!" utbrast jag rätt snabbt efter förlossningen och där hade vi vårt namn. Vi hade pratat om Ellie för länge sen, men släppt det rätt fort. Men det blev en Ellie. Var ju menat, annars skulle vi inte fått det numret! ;)
Vi låg på BB till söndagen, sedan åkte vi hem. Sedan vi kommit hem har allt fungerat jättebra. Ellie sover och äter som hon ska. Skriker väldigt sällan. Om hon gör det är det lätt att få tyst på henne. Hon gillar dock inte att åka vagn, så du får bära på henne. Tur att vi både har bärsele och sjal. ;) I måndags var vi hos BVC för att mäta och väga henne. Hon är nu 51,5 cm lång och väger 3595 gram. Ett bra tecken på att min mjölk är bra. ;) Men nog har jag mjölk alltid. Som jag läcker.. Haha! Ursäkta. ;)
Jag tror jag har fått med allt. Är det något ni undrar över, och/eller vill att jag ska lägga till, kommentera! :)
Nu ska jag återgå till mitt familjeliv. <3
Pigg och fräsch Mamma! ;)
Min Familj! <3
Jag tänkte nu skriva hur min förlossningen gick till och hur jag hade det.
För er nyfikna. ;)
Torsdagen den 3e november var vi på rutinkontroll på förlossningen. Vi hade fått springa upp och ner nästan varje dag på kontroller eftersom vår bebis hade slutat röra på sig i magen. Vi gjorde kurva varje gång, och ultraljud stup i kvarten. Dom kunde inte hitta något fel, någon förklaring på varför bebisen inte rörde på sig. Den låg bra i magen, alla värden var bra, fostervatten fanns det massor av. "Vi vet inte" fick vi alltid som svar på förlossningen när vi frågade "Varför rör bebisen inte på sig?". Blev rätt frustrerande och tog på psyket. Det gick så långt så jag bröt ihop på förlossningen. Jag storgrät och sa att jag orkade inte detta mer. Jag orkade inte vara orolig varje minut, varje timma, varje dag över detta. Minskade/inga fosterrörelser var direkt ingenting bra. Farligt rättare sagt.
På torsdagen när vi var uppe träffade vi en bra läkare (vi hade fått skäll av en tidigare...) som vi träffat förut och han tog mig på allvar. Han sa att vi inte skulle vänta längre, eftersom jag blev mer och mer orolig och ledsen över dom minskade fosterrörelserna. Till slut skulle jag inte orka med en förlossning om det fortsatte såhär. Han undersökte mig och sa att jag var öppen 2 cm (du ska vara öppen 4 cm för att få stanna kvar), men vi beslutade att lägga in mig. Dom skulle försöka hjälpa mig på traven för att få igång förlossningen. Tack gode gud för det.
Klockan 12 fick jag mitt första piller som skulle göra så livmodern började jobba. Jag skulle få sammandragningar och förhoppningsvis öppna mig mer. Var 4de timma fick jag ett nytt piller och under tiden fick jag och Pontus göra vad vi ville. Vi fikade bland annat med Moa och Niklas nere i cafeterian, samt var på promenad hem för att mata katterna. Torsdagen gav inte så mycket. Klockan 8 på kvällen fick jag mitt sista piller för kvällen. Efter det stannade vi kvar på rummet som vi fått, förlossningsrum nummer 4, och låg och glodde på Bones. Dom hade rullat in en extrasäng i rummet, så Pontus kunde få sova kvar. Vilket var mycket skönt! Vid 10 fick jag sömntabletter som skulle hjälpa mig sova lugnt under natten, vilket jag gjorde, jag sov som en stock! Haha. :)
På fredagen kom doktorn in vid halv 10 och undersökte mig. Jag tror inte det hade blivit någon förändring, så dom satte in någon typ av ballong upp mellan benen och fyllde den med vatten. När den ramlade ut, skulle man snabbt in och ta hål på hinnorna så vattnet gick. Om det inte gick av sig själv då.
Lite senare kom mamma och hälsade på. Hon tittade vilket rum vi hade fått, så hon skulle ha koll när vi ringde henne för att säga att det var dags. Mamma skulle vara med på förlossningen, ett "krav" från mig. Vet inte varför jag ville ha mamma med, jag ville bara det. Vid 12 ramlade den så kallade ballongen ut och barnmorskan som jobbade just då, Sara hette hon, kom snabbt in och tog hål på hinnorna. Det var lite trångt och bökigt, men hon lyckades ta hål på hinnorna och vattnet rann. Fyfan, kändes som om jag kissade på mig. :p "Gå igång värkarna, rör på dig" fick vi som "order". Så jag och Pontus gick runt runt runt på sjukhuset. Upp och ner för trapporna. Tror nog han tyckte det var lite jobbigt att promenera runt med mig där. Men vi fick ju motion. ;)
Vi är ute och tar luft.
Klockan 3 hade mina värkar fortfarande inte kommit igång, så då fick dom sätta dropp på mig. Var 20de minut skulle dosen höjas, så var 20de minut kom dom och pillade på droppet och såg till så jag fick i mig mer och mer. Värkarna kom och började göra ondare och ondare. Fyfan alltså. Dropp vill jag inte ha igen! :p Jag klarade inte av att ligga ner i sängen, så stod upp hela tiden. Jag försökte också gå så länge som möjligt utan någon form smärtlindring. Min lösning var att gråta mig igenom varje värk. Konstigt nog hjälpte det faktiskt. Dock tyckte Pontus det var jobbigt att stå och hålla i mig under varje värk, se mig kämpa och ha ont. Framförallt att se mig gråta. Han började nästan själv gråta av att se mig, men bet ihop. Han var tvungen att vara den starka och stöttande personen i detta. Pusha mig igenom det jobbiga. Klockan tickade på och var väl runt 5 kanske, och en ny barnmorska kom in och kollade till mig. Alexandra hette hon och var världens bästa! Hon upptäckte att bebisen hjärtslag gick ner drastiskt under varje värk jag fick. Hon var tvungen att stänga av droppen och tvinga mig till att ligga ner. Dom var tvungen att göra en kurva igen, med mig liggandes ner, utan dropp. Hjärtslagen gick upp igen och mina värkar gjorde inte lika ont. Jag kände mina egna värkar, mina naturliga värkar, och dom gjorde fan inte lika ont. Verkligen inte lika ont! :p Dom väntade en stund med att slå på droppen igen, för att se om jag kanske kom igång av mig själv. Tror ni jag gjorde det? Nepp. Värkarna kom längre och längre ifrån varandra och dom var tvungna att slå på droppen igen.
Barnmorskan var orolig för bebisens hjärtslag, så dom satte fast en elektrod på bebisens huvud som kopplades till CTG-maskinen för att vi ständigt skulle ha koll på hjärtljuden (annars kollade man bara hjärtljuden då och då). Jag fick även en morfinspruta i rumpan. Jag orkade inte ha lika ont längre, och morfinet skulle hjälpa lite med att ta bort det ondaste. Dock tyckte jag inte att den hjälpte alls, för jag märkte ingen skillnad. Jag fick även lustgasen påslagen. Jag har tagit lustgas förut, så visste exakt hur "borta i huvudet" man skulle bli. Jäklar var skönt det var, haha! ^^ Jag sa åt Pontus att ringa mamma och be henne komma upp. Nu var det lika bra att hon kom upp och stannade kvar, för någongång skulle ju vår bebis ploppa ut. Mamma kom upp strax efter 7. Hon blev irriterad på mig, eller ja irriterad och irriterad. Hon gillade inte att jag stod upp. Vilket man iofs förstår. Jag hade en slang från handen till droppen. En slang från min lilla "smula" till CTG-maskinen. Och en slang från munnen till väggen (lustgasen). Hon trodde jag skulle trassla in mig och rycka i alla slangar under en värk eftersom jag inte var så stabil på fötterna då. Men jag stod faktiskt lutad över en såndär "gåstol" eller vad det nu heter. Och den höll jag hårt i handtagen när jag fick en värk. Så jag ramlade faktiskt aldrig. ;)
Morfinnissen. ;)
Strax innan 8 kom barnmorskan in igen och ville känna på mig igen. Jag la mig i sängen och hon undersökte mig. Jag hade bara öppnats 3 ynka cm. Suck. Men vi visste ju att det kunde ta tid när man inte riktigt var mogen själv och fick hjälp. Så det var bara att kämpa på. Pontus ringde sina föräldrar för att be dom gå hem till oss och mata katterna. Men dom satt tydligen på Josefs, en pub, och drack. "Skitsamma, jag går hem själv" sa Pontus. Det var ju okej, eftersom jag bara var öppen 3 cm så var inte förlossningen långt gången. Mamma fick ta över och vara den som klappade mig på axeln och pushade mig genom varje värk. Dock gjorde hon fel. Hon försökte hålla i mig under varje värk. Jag hade inte rest mig från sängen, så låg och slingrade mig i sängen under varje värk. Och när hon höll i mig, gjorde det bara ondare. Jag viftade med händerna och röt att hon skulle släppa mig. Men ändå gjorde hon om det, om och om igen, för varje ny värk. Till slut blev jag så arg så jag smällde till hennes hand och skrek "SLÄPP MIG!". Hon hajade vinken. ;) Så hon släppte greppet.
Nu började det göra jävligt ont. För varje värk, skrek jag. Vilken jävla smärta alltså! Barnmorskan kom in och kollade läget i samma veva som jag börjat skrika. Hon kanske hörde mig utifrån, vem vet. :p Jag frågade hur mycket öppen man var tvungen att vara för att få ryggmärgsbedövning. 5 cm svarade hon. "Känn igen och kolla om det hänt något, jag orkar inte ha ont mer! Jag vet att jag sa att jag ville skippa allt sånt, men nu gör det för ont!". Hon nickade och sa åt mig att gå och kissa först. När du väl fått bedövningen kunde du ju inte direkt resa på dig så. Hon gick ut en sväng ur rummet, varför vet jag inte, men hon gjorde det iaf. I samma veva kom Pontus tillbaka och blev nog lite.. förvånad över mitt beteende under värkarna. När han gick pep jag mest att det gjorde ont. Nu när han kom tillbaka skrek jag under värkarna. Det hade ju bara gått 40 minuter sedan han gick..
Barnmorskan kom in igen. Hon tittade på mig och frågade "Malin, krystar du?" "Jag vet inte!" svarade jag mellan värkarna. "Du ska nog inte gå och kissa, jag måste känna på dig först" sa hon och undersökte mig igen. Hon tittade upp och såg jäkligt förvånad ut. "Malin, du är öppen 8-9 cm. Du har bara en liten kant kvar." "Vad gör vi med den då?" pep jag. Hon såg ännu mer förvånad ut nu. "Det var inget, den är borta nu". Jag hade alltså öppnat mig 7 cm på 45 minuter. Vanligtvis som förstföderska brukar det vara 1 cm i timman. Men inte i mitt fall. Skönt. :p
Där Pontus har fingrarna är 3 cm, största hålet 10 cm. ;)
Nu var det dags för oss att få barn. Hon tryckte på en knapp och en undersköterska kom in och hjälpte henne. Dom plockade bort den nedersta delen av sängen. Jag la mig på sidan och fick sätta upp ena benet i en sånhär.. Ja, vad heter det? Ni som vet hur en gynstol ser ut, dom fällde iaf upp en sådan "benhållare" för mig att lägga benet i. Jag har ingen aning om hur ofta krystvärkarna kom, tror det var varannan minut eller så. Men helvete vad ont dom gjorde, och att hjälpa till och krysta gjorde inte direkt så dom gjorde mindre ont.. :p Jag vet att jag halvskrek på Pontus, "Hur länge var du borta egentligen?!". "Jag var inte borta länge gumman" fick jag som svar, dom gångerna jag frågade honom samma fråga om och om igen. I mitt huvud var det svårt att förstå vad som hade hänt, vad som hände nu. "Bräckte jag Johanna?" frågade jag barnmorskan. Johanna hade öppnat sig 4 cm på en timma. "Skitsamma, jag säger att jag bräckte Johanna!". Efter en stund, matte är inte det lättaste under värkar, skrek jag ut "Jag bräckte Johanna!". Då insåg jag att mina 7 cm på 45 minuter, var snabbare än Johannas 4 cm på en timma. Haha, som sagt, matte är inte lätt när man har värkar. ;) Jag vet också att jag skrek ut att jag aldrig mer skulle ha sex. Haha. Ni förstår varför va? ;)
Efter en stunds krystande, la dom mig på rygg istället för sidan. Dom fällde upp den andra "benhållaren" och jag fick lägga upp andra benet också. Jag tror inte jag tog i tillräckligt bra. Det var inte det lättaste alltså. Du ska trycka på som om du ska bajsa, bokstavligen. Dom sa även det till mig, "Tryck som om du ska bajsa!". Barnmorskan tog fram en handduk och sa "Malin, nu ska vi ha dragkramp. Under värken dra allt du kan i handduken, så drar jag med". Det hjälpte nog till en hel del. För jag tog i som fan när vi hade dragkramp. :p Dom sa även åt mig att hålla andan och krysta på ännu mer varje värk. Jag skrek ju under varje värk, men det gjorde det bara sämre. Min kraft kom ut i skriken, istället för i själva krystandet. Jag gjorde mitt bästa för att inte skrika under varje värk, men det var inte lätt. Jag lyckades inte alltid. Pontus berättade att under varje krystning, blev jag blå ansiktet och ner under bröstet. Såg tydligen rätt sjukt ut. No shit.. ;) Mamma och undersköterskan turades om att lägga blöta handdukar på mitt huvud medan Pontus höll mig i handen. Pontus viskade att jag var jätteduktig och att han älskade mig. Mamma sa även hon att jag var jätteduktig.
Klockan blev halv 10, jag hade nu krystat i 45 minuter, och det blev dags för skiftbyte. Vi skulle få en ny barnmorska, nu hette hon Johanna. En finsk, äldre dam. Alexandra försökte mota bort Johanna, hon ville ju hjälpa mig få ut bebisen. Men nejdå, nya barnmorskan skulle ta över. Hon ville inte ha dragkamp. Hon fällde upp två handtag och sa åt mig att dra i dom under varje värk. Jag tyckte inte det hjälpte mig lika bra, men det funkade. "Nu är det nära! Nu ser vi bebisens huvud! Ta i en sista gång!". Jag tog i som fan, men värken tog slut och bebisens huvud fastnade. Det gjorde ont. "Vi vet att det gör ont nu, vi vet att det spänner, men vila och vänta på nästa värk". Eftersom det spände så jäkligt, kände jag knappt när jag fick nästa värk. Vet att jag tänkte för mig själv "Äh, jag tror jag har en värk nu, jag krystar!". Och jag tog i, allt vad jag hade, och ut kom en bebis. Direkt efter bebisen ploppade ut, försvann all smärta. Trodde inte det skulle vara så, men så var det.
Här vilar jag mellan krystningarna. Ser ni hur ont jag har?
Dom slängde upp bebisen på brösten och det första jag säger är "VAD BLEV DET?!". "Det kan pappa få titta". Pontus lyfte på benen. Han var väldigt nervös. Vad var det han såg. Pungkulor eller blygläppar? "Det blev en flicka!" YEEEEEEEEES! tänkte jag för mig själv. Precis det jag ville ha! Inte för att jag skulle blivit mindre glad över en kille, men jag ville verkligen ha en tjej. I 9 månader hade jag gått runt och trott att det var en kille, så fick jag en tjej. Helt oroligt! Jag ville bara störtböla. Sådan orolig känsla. Jag hade fått en flicka, en söt liten flicka som låg på bröstet på mig. Kärlek vid första ögonkastet. I samma ögonblick kissade hon ner mig. Men det förstörde inte ögonblicket. ;) Det var underbart ändå!
Här har dom precis slängt upp henne. <3
Pontus håller sin dotter för första gången. :) <3
Efter ca 2 timmar kom dom in med grattisfikat och vägde och mätte henne. Hon var 50 cm lång och vägde 3460 gram. Huvudomfånget var 34 cm. Finaste tjejen.
Jag fick nu för första gången resa på mig. Dom kollade först blodtrycket och det var bra, så då fick jag äntligen resa på mig och sträcka på mig. Gud vad skönt det var att äntligen få resa på sig. Och vad pigg jag var. Jag sprang runt och borstade håret och flätade om det. Jag var ju inte så snygg i håret om man säger så.. Haha.
Dom kom in med en rullstol och förflyttade oss till BB. Jag ville gå, men fick sitta i rullstolen ändå. :p I famnen höll jag Ellie och Pontus bar på vår packning. Klockan var 2 när vi kom till BB och vi fick ett dubbelrum, score! Jag ammade Ellie till 5, sedan somnade vi alla.
Hur vi kom på namnet är rätt roligt. Vi hade Leah och Isa som namn. Isa som favorit. När hon kom ut frågade vi oss själva "Är det en Leah eller Isa? Leah isf". När du fått barn, får du och bebisen ett band runt armen med ett gemensamt nummer så dom ser att ni hör ihop. Vi fick 3773. ELLE upp och ner. "Ellie! Ellie Pontus!" utbrast jag rätt snabbt efter förlossningen och där hade vi vårt namn. Vi hade pratat om Ellie för länge sen, men släppt det rätt fort. Men det blev en Ellie. Var ju menat, annars skulle vi inte fått det numret! ;)
Ser ni? :D
Vi låg på BB till söndagen, sedan åkte vi hem. Sedan vi kommit hem har allt fungerat jättebra. Ellie sover och äter som hon ska. Skriker väldigt sällan. Om hon gör det är det lätt att få tyst på henne. Hon gillar dock inte att åka vagn, så du får bära på henne. Tur att vi både har bärsele och sjal. ;) I måndags var vi hos BVC för att mäta och väga henne. Hon är nu 51,5 cm lång och väger 3595 gram. Ett bra tecken på att min mjölk är bra. ;) Men nog har jag mjölk alltid. Som jag läcker.. Haha! Ursäkta. ;)
Jag tror jag har fått med allt. Är det något ni undrar över, och/eller vill att jag ska lägga till, kommentera! :)
Nu ska jag återgå till mitt familjeliv. <3
Bjuder på lite fler bilder!
Pigg och fräsch Mamma! ;)
Min Familj! <3
